Värdelösa, meningslösa skit liv, är detta allt? Är det såhär det är meningen att det ska vara, jag bara står ut för att jag känner att jag måste. Inte för min skull, utan för att ord ekar i mitt huvudet "det är själviskt att ta självmord". Jag lever för att andra skulle må dåligt annars. Vad snäll jag är.
Jag lever mitt ensamma ensamma, värdelösa liv för att ni ska slippa vara ledsna. Slippa sakna och tänka vad kunde vi gjort. Jag lever bara för att....
Fortfarande vaken, kugghjulen inne i hjärnan vill inte alls vara med mig. Tankar, funderingar, rädslor ibland kommer allting samtidigt.
Jag vill veta, ha kontroll, men livet fungerar inte så. Vägen framåt är dold.. Jag önskar att jag var mer orädd, tog dagen som den kom och blickade framåt med entusiasm.
Men vägen är mörk, ingen kan svara mig vart den leder, vart den slutar. Visa dagar skrämmer det mig mer än andra.
Väldigt sällan så har jag en dag där jag inte sover bort de mesta av min fritid. Jag vet inte ens vart energin kom ifrån, att den fortfarande finns där i mig någonstans, kämpa glöden, viljan.
Idag gick jag rakt ut i trädgården när jag kom hem, planterade min häck, pustade, frustade och svor tyst för mig själv när ryggen värkte. Tog fram min oanvända kruka som samlat spindlar i ett hörn. Klippte gräset och känner mig nöjd. Kanske till och med glad, om jag nu vågar jinxa mig själv.
Imorgon är det fredag.. Och just nu kan jag inget annat än att se fram emot helgen.
Och även om ångesten ligger nära och knackar lätt på min rygg. Vågar jag för stunden säga stopp.
I Augusti 2014, gjorde vi äntligen helt slut, och trots att han hade kvar de mesta av sina saker hos mig, märktes de knappt. Vad ägde han? Knappt någonting, en dator jag köpt, fiskespö och utrustning, kläder och tatueringsutrustning som jag betalat.
Kronofogden och inkassokrav var det enda han bidrog med under förhållandet. 600 euro försvann hemma efter vår semester på gran canaria (jan -14) som jag dessutom betalat, han tog ofta mitt bankkort och ibland kunde han till och med komma hem med något till mig, köpt med mitt kort!?
Han skylde ofta på att kronofogdens utmätning tog det mesta av hans lön, någon lön fick han knappt alls, ändå ansåg han alltid att han bidrog. Och trots att jag nästan helt slutade att köpa saker till mig själv kändes det aldrig som att pengarna räckte till.
Några dagar efter att vi gjort slut frågade en vän om vi flyttat ihop igen, och eftersom jag inte ens hunnit berätta att vi gjort slut blev jag lite fundersam. Enligt hans facebook som han startat upp igen under annat efternamn var han sambo och hade förlovat sig helgen innan vi gjort slut.
De värsta var inte att jag engång älskat honom, för redan när vi gjorde slut var jag så trött på hans lögner att jag knappt orkade konfrontera honom med otroheten. Det värsta var hur jag kände mig, och hur jag såg på mig själv. Hur kunde jag vara så dum, korkad? Varför satte jag inte stopp.
Från början trodde jag att de träffats under sommaren och att allt hade gått snabbt, men så var inte riktigt fallet.
Efter att jag pratat med en bekant som kände henne började historian nystas upp, såpass att tjejen tillslut tog kontakt med mig. Vem var jag?!
Vi pratade i timmar, kände oss båda lika korkade, men i slutändan trodde hon på hans lögner, lika blind som jag vart.
Jag var hans galna ex, vi hade gjort slut redan nov/dec 2013 och valt att åka till Gran Canaria tillsammans i januari 2014 eftersom resan redan var betald. Och sedan hade jag vägrat släppa taget, förföljt honom, ringt varje dag.. Jag var i chock.
Vi bodde ju ihop till maj/juni 2014, vi levde tillsammans, jag tog hand om hans hund när han jobbade, jag lagade mat när han kom hem trött efter jobbet, hur kunde han se mig i ögonen säga att han älskade mig, prata om framtiden, vara så uppriktigt ledsen över att han jobbat så mycket och inte kunde vara hemma så mycket med oss.
Jag förstår fortfarande inte, och det kommer jag nog aldrig göra..
För ett år sedan berättade Joel att min blogg hade börjat påverka hans jobb. Några intagna på vårdboende han arbetade på skulle ha hittat den och de hade blivit snack. Han ville att jag skulle stänga ner den. Runt den här tiden började han även jobba väldigt mycket, på två olika vårdboenden. Ett i Vallhamra och ett dotterbolag utanför Stenungsund. Det sist nämnda existerade tydligen inte ens.
Jag hade en känsla av att han ljög väldigt mycket, och visst drog han rövarhistorier, men aldrig misstänkte jag att under 1,5 år tillsammans hade han förutom mig en flickvän halva perioden.
Var jag naiv, korkad, blind... Jag ville ju så gärna tro på honom, lita på honom. Han fick mig ofta att känna mig dum och elak när jag ifrågasatte honom och hur kunde jag ens fråga efter bevis på att saker hänt. Men trots alla lögner och rövarhistorier så misstänkte jag aldrig någonsin att han skulle vart otrogen. Han var så kärleksfull och charmig. I efterhand förstår jag att det var när jag slutade försörja honom och började kräva att han tog ansvar för sin ekonomiska situation som han träffade henne. Vi som försökte skaffa barn, jag tog blodprover, gick på läkarbesök, fick mediciner allt för att vi skulle bilda familj.
Kanske var det för tidigt att tänka på barn, men efter missfallet tidigt i vårt förhållande så kändes de så rätt. Och det var något vi båda två såg fram emot. Vi pratade namn, planerade framtiden. Samtidigt gjorde han samma sak med henne. Och nu i April föddes deras barn, trots att det bara var 8 månader sedan som vi gjorde slut. Rena skämtet.. Och vem var det egentligen som hittade min blogg för ungefär ett år sedan.... Som gjorde att han insisterade på att jag var tvungen att stänga ner den.
Vem beslutar, vem bestämmer.. Vem håller i min själ, min mörka själ med hål överallt? Får ofta höra att jag är för frisk, högfunktionell, jag jobbar ju trots allt. Ja, nästan heltid iaf. Med generaliserat ångestsyndrom med inslag av ptsd depression och bulimi, vem kan då bestämma efter en kvart på vårdcentralen vad jag behöver.
Ibland, nä nu ljuger jag, ofta vill jag ge upp. Kanske inte exakt dö men försvinna. Flytta, fly.. Inte vara mer...
Aldrig förstått mig på par som tycker det är skönt att vara ifrån varandra. Joel arbetar ihjäl sig och har vart iväg hela veckan nu. Känns riktigt kasst i både hjärta och själ.
Och det gör ju inget positivt för min ångest och cp tankar som dyker upp. Hantera det! Mjo, men hur? Andra verkar tro att det bara är att skärpa sig och må bra. Sluta fantisera ihop världen och må bra.
Arg, besviken och så frustrerad. Känner mig inte ens sjuk, men magen säger något helt annat. Mår illa och magen låter och mullrar som om det vore storm där inne. Toaletten och jag är buddies sedan i lördags men trodde mer jag ätit något dåligt. Tydligen inte två dagar senare.
Blir hemma från jobbet imon, så frustrerande när jag var hemma förra veckan också för då ville mega förkyldningen inte ge med sig, så efter en och en halv vecka på alvedon var jag hemma två dagar.
Nu blir jag hemma minst imon med. Rent ut sagt förbannad... Ska till läkaren på fredag för recept påfyllning. För de är all hjälp jag får nu.
Jag mår..... Har skrivit en punktlista på saker att ta upp. Annars kommer jag komma ut från läkartiden och komma på allt jag ville prata om efteråt som vanligt. Och det funkar inte riktigt om man ses en gång om året.
De läkarprov jag tagit hittills har inte visat på någon rubbning i immunförsvaret, men jag kan inte skaka känslan av detta är allt annat än normalt och okej.
På ett sätt skönt att vara hemma ensam (Joel jobbar i Stockholm). Njuta av tystnaden, ha hela sängen för mig själv och två underbara hundar som viftar på svansen bara jag tittar på dem. Men samtidigt snurrar tankar som jag vet inte borde finnas där. Tvivel, oro och osäkerhet.
Jag älskar, jag har lust, jag vill, men någonstans i bakhuvudet viskar djävulen till mig.
Hur orkar man allvarligt? Om du har ett problem med mig, speciellt en sådan obetydligt skit sak så går det mer än gärna att fråga hur jag tänkte, vad jag mena eller om det ansågs vara ett problem.
Gisses, jag frågade en sak och du svarade till och med. Jag lyssnade och bekräftade att, jaha ok, då förstår jag. Men icke....
Arg, ledsen, besviken och alldeles, alldels skitsur.
Kultur, kön, härkomst, status... Jag bryr mig inte. Prata med mig och inte någon annan.
Tack, det var skönt. Nu hoppas jag på att kunna sova.
Ofta önskar jag att jag kunde se framåt för att kunna se om det någonsin blir bättre. Blir arg på mig själv för att jag är olycklig. För att jag inte kan vara nöjd och glad, tacksam.
Om jag kunde få en glimt framåt visste jag att det är värt att stanna. Jag famlar i mörker...
Detta skrev jag för några dagar sedan när känslorna började svämma över och tankarna behövde få flödda. Ibland mår jag bättre av att bara få ut det. Få ut hur värdelöst jag tycker att livet är.
Tyck vad du vill.....
Jag förstår att det inte är enkelt att höra. Och på många sätt också svårt att säga. Att uttrycka det hat och den avsky jag har till livet, mitt liv.
Jag har länge försökt hitta mening, en godhet och glöd hos den mänskliga rasen men oftast ser jag bara ondska, själviskhet och värdelösa kvaliteter. Intelligent, jovisst. Begränsade av den egna självbevarelsedriften.
Vi måste uppnå, vi måste ha hirarki, alla vet vilken myra de är i stacken. Ofta strävande efter mer, att betydda något, att leva vidare efter vi är borta.
Att jag står och säger att jag inte har livsglädje, att se någon i ögonen som du älskar och säga att livet inte är tillräckligt. Det gör ont i mig att säga det och jag förstår att det på många sätt krossar vår relation ändå kan jag inte ljuga. Jag orkar inte spela längre, jag är trött.
Så himla trött, jag vill inte finnas men på något sätt inte heller dö. Jag vill låsa in mig i mig själv och drömma för alltid. Skapa min egen verklighet för den som jag lever i duger inte.
Jag försöker anpassa mig till samhällets ramar men de krossar mig, får mig att kippa efter andan och försvinna långt, långt ner i ett håll.
De bra stunderna finns, men de är för få. De är inte tillräckliga.
Jag vet att man inte borde bry sig. Att man borde kunna skaka av det och säga "det är ju bara en serie". Det är sant till en vis del, resten av mig skriker "det var inte alls såhär jag tänkte".
Vikings sista avsnittet, säsong 1, jag är besviken. Du höll mig i ett järngrepp, men nu vet jag inte. Ger nog säsong 2 nästa år en chans men jag vette fan.
Såg fram emot massa små historier och annat jag startat i mitt huvud men serien verkar gå åt ett helt annat håll än vad jag tänkte och förstod under de första 8 avsnitten.
Känns ofta såhär med serier, även filmserier. De startar något sedan förändras de så mycket på vägen att vi inte känner igen starten eller kan få samma känsla för karaktärerna igen. Karaktärer du engång gillade och var så engagerad i finns knappt kvar i den karaktär de byggt upp längre.
Är det samma med människor i din närhet? De bygger upp en bild, jag ser och skapar en egen bild av dem och sedan finns det olika tolkningar av dig och mig utifrån den som ser. Sedan om bilden stämmer med vem vi är utåt och vem vi är inuti kanske är två helt skilda saker.
Bli inte förvånad när vi inte känner igen eller vet vem du är inuti och/eller utanpå.
Seriöst, slarvar i två veckor och går upp 4 kilo. Innan Ladies Night var jag uppe i 59, från 55 som jag vägde innan sommaren. Sedan jag började träna har det gått rakt åt helvete. Först gick jag upp till 59, som vart ganska standard vikt för mig sedan de övre tonåren. Men nu är jag rent förbannad och mår illa av mig själv. Fast att jag vart sjuk den senaste veckan så verkar det som att kroppen suger åt sig varenda kalori i hela världen min mun kommer i kontakt med. Hoppas på att det är massa vätska som vanligt under den här underbara tiden på månaden också, men har inga jätte förväntningar på det. Även om bara det brukar göra att jag ganska raskt lägger på mig 1-2 kilo.
Alkohol och läsk har vart min största bov den senaste tiden och min nuvarande depression/megaångest period gör inte saken bättre, jag "orkar" inte laga mat så det blir halvfabrikat och fet äcklig detta går snabbt-mat. Och nej jag menade inte att jag supit massor. Drack under Ladies night kvällen och tre melondrinkar ikväll, men på något magiskt sätt så räcker det för miss ballong.
Vad gör man, den onda cirkeln hittar mig alltid på något sätt. Jag röker, jag slutar röka, jag äter, jag slutar äta, jag börjar sova, jag sover normalt, jag får vredesutbrott, jag behärskar mig, jag vill skada mig själv, jag skadar inte mig själv, jag får bulimi liknande symtom, jag äter bra, jag börjar stänga in mig hemma, jag börjar ta mig ut, jag blir lätt irriterad hemma och kan inte hantera vardagliga sysslor, jag diskar och duschar, jag vill dränka mig själv i badkaret, jag släpper ut vattnet, jag går och lägger mig.
Igår fick jag ett mindre anfall efter duschen och klippte av en del av håret som inte gick att kamma ut, som tur var fortsatte jag inte utan gick och somnade på soffan annars hade jag definitivt vart miss Fantafrilla of the year nu. Och vad säger man till frisören nästa gång man går dit, bry dig inte om hackjobbet jag är psyko.
Vem i helvete är Greger? I två år har jag haft en iphone och fick då detta telefonnummer. Tydligen så tillhörde det Greger innan för fortfarande ringer de till dig från alla kanter av landet och undrar förvånat varför Susanne svarar på numret. För ett år sedan fick jag ett grattis på födelsedagen sms från din syster Greger. Har din syster inte ens dit nya nr?
Greger vi har kommit varandra så nära de senaste två åren, och du vet inte ens om att jag finns.
Har så mycket att se fram emot, men rädsla och skräck ligger som en dimma över allt. Och även om jag vet att sakerna finns där i dimman är det svårt att se dem. Alla vet att det är svårt att ta till sig saker man inte ser och kan röra.
Börjat träna och det är toppen, får ignorera min kropps signaler så mycket jag bara kan. Jag vet ju att det lättar efter en kort tid med regelbunden träning.
Alla ligger och snarkar utom Susanne, hon..... Ja, hon försöker att blunda men världen innanför ögonlocken snurrar aldeles för fort och ojämnt för att ens kunna försöka slappna av.
Är jag hon, den där tjejen som vaknar upp 30 år senare fortfarande arg, bitter och kvar i det förflutna? Beslut måste tas varje dag och för varje sekund blir nuet dåtid. Ibland (oftast) känns det som att jag inte hinner med.
Livet hinner springa förbi mig medan min kropp och hjärna är i konstant krig med varandra över hur jag mår. Känns det som att kroppen mår bra börjar tankar surra, hat, det är svårt att rationalisera och se saker klart. Och är det inte huvudet som krånglar så är det kroppen, blir sjuk, yrsel, illamående, kroppen lyder inte.
En sak som surrar i mitt huvud och som gjort det i många, många år är meningen "din manipulerande jävla satmara". Är det jag? Den där personen som människor har svårt att tycka om och sätter upp en hög mur och försöker vara som alla andra, normal och inte synas för mycket men sedan nog syns ändå. En negativ och skeptisk människa med ett kontrollbehov som bara stötter bort andra.
Jag känner mig själv, det svåra är bara att skala av de där yttre fåniga lagrerna och se den rädda lilla flickan som bara vill bli omtyckt.
Och det är "roligt" att kunna säga att jag känner mig själv när jag i andra andetaget alltid känner mig falsk. Ett leende, en nick eller en flicka som sätter sig längst bort i ett hörn och stirrar ned i sina papper eller telefon för gud förbjud att hon skulle våga prata med någon och fånga deras intresse innan de redan har fått uppfattning bitch och självgod(?) kanske.
Waw, vilken film, kom precis hem från bio. Har vart och sätt Captain Phillips, Tom Hanks är lika bra som vanligt, och storyn som är en verklig händelse fångar verkligen in mig. Filmen handlar om en kapten som för fram ett lastfartyg utanför somalias kust -09 där de kidnappas av somaliska pirater. En inblick i hur dessa människor tror att de måste agera och skaffa sitt levebröd och en kapten med enorm styrka och disciplin.
Biofilm såhär sent på kvällen går nog att diskutera, inte riktigt min smak, men nu har man provat. Ibland kan jag till och med tycka att niobion blir lite sent, filmer är oftast över två timmar nu och en timma får man räkna hem också. Men det var värt att prova, nästa gång blir det inte så sent. Men väl värd att se filmen engång till någongång absolut.
Tänk vad en liten push kan göra, var på utbildning på friskis i torsdags, och idag gick jag och tränade första gången på säkert ett halvår utanför hemmets trygga väggar. Att komma iväg till lokalerna var det enda jag behövde. Nu vill jag träna imon, i övermorgon och alla dagar. Får se hur det blir med det, hoppas på att ta mig dit på Måndag när jag är ledig iaf.
Känner mig sjukt peppad, var helt mör i kroppen när jag kom tillbaka och det var så skönt.
Helt ärligt när människor frågar om mina föräldrar fortfarande bor tillsammans, varesej jag känner dem eller inte så kan jag inte bara svara de är skillda. I nästa andetag kommer jag på mig själv med att alltid säga "eller ja, hon rymde ifrån honom." Det är en sak jag aldrig kommer ljuga om, att vi inte ens kunde ta oss ifrån honom på ett normalt sätt.
