Hjälp, vadå ångest? Början på min resa..
Kategori: Allmänt
Från början trodde jag alltid att jag varit deprimerad till och från sedan jag var liten. Pessimisten som inte kunde hitta meningen med något, känslan av att världen bara snurrade utan att jag kunde bestämma eller påverka nästan någonting.
Det var när kroppen började strejka rejält som jag var tvungen att söka upp läkarvård.
Första gången jag upplevde ångest som jag trodde var enbart stress vaknade jag mitt i natten. Världen snurrade och jag kunde inte stå upp. Jag blev jätterädd började gråta och förstod inte vad som hände. På morgonen ringde jag vårdcentralen och fick tid samma dag. Jag var helt övertygad om att balanssinnet gått åt helvete, men de hittade ingenting och skickade hem mig.
Andra gången yrseln kom tillbaka var några månader senare, jag hade vfu (verksamhetsförlagd utbildning) på en förskola utanför Borås och helt plötsligt bara slog det. Inte alls lika intensivt som första gången, men denna gången varade yrseln i tre veckor. Eftersom jag hade bestämt mig för att det var stress sökte jag inte läkarhjäp denna gången.
I mitt tidigare inlägg (http://angestandme.blogg.se/2013/august/generaliserat-angestsyndrom-vad-ar-det.html) kan du läsa om generaliserat ångestsyndrom och hur vi är mycket känsligare för stress än andra människor.
Vad hade jag för stress i mitt liv då? För att svara på det måste jag nog berätta om hela min uppväxt men det orkar varken du eller jag att läsa eller skriva. Viktigast att veta är att jag och resten av familjen levde under ständig skräck och hot från min pappa under de första 20 åren av mitt liv. Sedan flyttade jag hemifrån, började studera vid lärarhögskolan i Borås och blev sambo. Jag behövde helt plötsligt inte vara rädd längre, men rädslan och skräcken bodde kvar i mig, jag visste inte hur man levde på ett annat sätt.
På något sätt tänkte jag att det kunde fungera, att pappa lätt mig vara bara jag kom och hälsade på då och då. Men när mamma och pappa skildes kändes det som att den föreställningen splittrades i 1000 bitar. Ville jag ens träffa honom nu när jag inte kände mig tvungen när mamma inte bodde där? Vad händer om jag inte gör det?
Började må illa varje morgon och var helt övertygad om att jag skulle kräkas vilken sekund som helst, hade sura uppstöttningar under skoldagen och rapade konstant (det kändes förstås så iaf).
Denna stressen påbörjade min resa med svår ångest och symtomen blev bara fler och värre.
Vad vad dina första symtom? Kommentera gärna!
