Fortfarande vaken, kugghjulen inne i hjärnan vill inte alls vara med mig. Tankar, funderingar, rädslor ibland kommer allting samtidigt.
Jag vill veta, ha kontroll, men livet fungerar inte så. Vägen framåt är dold.. Jag önskar att jag var mer orädd, tog dagen som den kom och blickade framåt med entusiasm.
Men vägen är mörk, ingen kan svara mig vart den leder, vart den slutar. Visa dagar skrämmer det mig mer än andra.
Väldigt sällan så har jag en dag där jag inte sover bort de mesta av min fritid. Jag vet inte ens vart energin kom ifrån, att den fortfarande finns där i mig någonstans, kämpa glöden, viljan.
Idag gick jag rakt ut i trädgården när jag kom hem, planterade min häck, pustade, frustade och svor tyst för mig själv när ryggen värkte. Tog fram min oanvända kruka som samlat spindlar i ett hörn. Klippte gräset och känner mig nöjd. Kanske till och med glad, om jag nu vågar jinxa mig själv.
Imorgon är det fredag.. Och just nu kan jag inget annat än att se fram emot helgen.
Och även om ångesten ligger nära och knackar lätt på min rygg. Vågar jag för stunden säga stopp.
I Augusti 2014, gjorde vi äntligen helt slut, och trots att han hade kvar de mesta av sina saker hos mig, märktes de knappt. Vad ägde han? Knappt någonting, en dator jag köpt, fiskespö och utrustning, kläder och tatueringsutrustning som jag betalat.
Kronofogden och inkassokrav var det enda han bidrog med under förhållandet. 600 euro försvann hemma efter vår semester på gran canaria (jan -14) som jag dessutom betalat, han tog ofta mitt bankkort och ibland kunde han till och med komma hem med något till mig, köpt med mitt kort!?
Han skylde ofta på att kronofogdens utmätning tog det mesta av hans lön, någon lön fick han knappt alls, ändå ansåg han alltid att han bidrog. Och trots att jag nästan helt slutade att köpa saker till mig själv kändes det aldrig som att pengarna räckte till.
Några dagar efter att vi gjort slut frågade en vän om vi flyttat ihop igen, och eftersom jag inte ens hunnit berätta att vi gjort slut blev jag lite fundersam. Enligt hans facebook som han startat upp igen under annat efternamn var han sambo och hade förlovat sig helgen innan vi gjort slut.
De värsta var inte att jag engång älskat honom, för redan när vi gjorde slut var jag så trött på hans lögner att jag knappt orkade konfrontera honom med otroheten. Det värsta var hur jag kände mig, och hur jag såg på mig själv. Hur kunde jag vara så dum, korkad? Varför satte jag inte stopp.
Från början trodde jag att de träffats under sommaren och att allt hade gått snabbt, men så var inte riktigt fallet.
Efter att jag pratat med en bekant som kände henne började historian nystas upp, såpass att tjejen tillslut tog kontakt med mig. Vem var jag?!
Vi pratade i timmar, kände oss båda lika korkade, men i slutändan trodde hon på hans lögner, lika blind som jag vart.
Jag var hans galna ex, vi hade gjort slut redan nov/dec 2013 och valt att åka till Gran Canaria tillsammans i januari 2014 eftersom resan redan var betald. Och sedan hade jag vägrat släppa taget, förföljt honom, ringt varje dag.. Jag var i chock.
Vi bodde ju ihop till maj/juni 2014, vi levde tillsammans, jag tog hand om hans hund när han jobbade, jag lagade mat när han kom hem trött efter jobbet, hur kunde han se mig i ögonen säga att han älskade mig, prata om framtiden, vara så uppriktigt ledsen över att han jobbat så mycket och inte kunde vara hemma så mycket med oss.
Jag förstår fortfarande inte, och det kommer jag nog aldrig göra..
För ett år sedan berättade Joel att min blogg hade börjat påverka hans jobb. Några intagna på vårdboende han arbetade på skulle ha hittat den och de hade blivit snack. Han ville att jag skulle stänga ner den. Runt den här tiden började han även jobba väldigt mycket, på två olika vårdboenden. Ett i Vallhamra och ett dotterbolag utanför Stenungsund. Det sist nämnda existerade tydligen inte ens.
Jag hade en känsla av att han ljög väldigt mycket, och visst drog han rövarhistorier, men aldrig misstänkte jag att under 1,5 år tillsammans hade han förutom mig en flickvän halva perioden.
Var jag naiv, korkad, blind... Jag ville ju så gärna tro på honom, lita på honom. Han fick mig ofta att känna mig dum och elak när jag ifrågasatte honom och hur kunde jag ens fråga efter bevis på att saker hänt. Men trots alla lögner och rövarhistorier så misstänkte jag aldrig någonsin att han skulle vart otrogen. Han var så kärleksfull och charmig. I efterhand förstår jag att det var när jag slutade försörja honom och började kräva att han tog ansvar för sin ekonomiska situation som han träffade henne. Vi som försökte skaffa barn, jag tog blodprover, gick på läkarbesök, fick mediciner allt för att vi skulle bilda familj.
Kanske var det för tidigt att tänka på barn, men efter missfallet tidigt i vårt förhållande så kändes de så rätt. Och det var något vi båda två såg fram emot. Vi pratade namn, planerade framtiden. Samtidigt gjorde han samma sak med henne. Och nu i April föddes deras barn, trots att det bara var 8 månader sedan som vi gjorde slut. Rena skämtet.. Och vem var det egentligen som hittade min blogg för ungefär ett år sedan.... Som gjorde att han insisterade på att jag var tvungen att stänga ner den.
Vem beslutar, vem bestämmer.. Vem håller i min själ, min mörka själ med hål överallt? Får ofta höra att jag är för frisk, högfunktionell, jag jobbar ju trots allt. Ja, nästan heltid iaf. Med generaliserat ångestsyndrom med inslag av ptsd depression och bulimi, vem kan då bestämma efter en kvart på vårdcentralen vad jag behöver.
Ibland, nä nu ljuger jag, ofta vill jag ge upp. Kanske inte exakt dö men försvinna. Flytta, fly.. Inte vara mer...
