Vem i helvete är Greger? I två år har jag haft en iphone och fick då detta telefonnummer. Tydligen så tillhörde det Greger innan för fortfarande ringer de till dig från alla kanter av landet och undrar förvånat varför Susanne svarar på numret. För ett år sedan fick jag ett grattis på födelsedagen sms från din syster Greger. Har din syster inte ens dit nya nr?
Greger vi har kommit varandra så nära de senaste två åren, och du vet inte ens om att jag finns.
Har så mycket att se fram emot, men rädsla och skräck ligger som en dimma över allt. Och även om jag vet att sakerna finns där i dimman är det svårt att se dem. Alla vet att det är svårt att ta till sig saker man inte ser och kan röra.
Börjat träna och det är toppen, får ignorera min kropps signaler så mycket jag bara kan. Jag vet ju att det lättar efter en kort tid med regelbunden träning.
Alla ligger och snarkar utom Susanne, hon..... Ja, hon försöker att blunda men världen innanför ögonlocken snurrar aldeles för fort och ojämnt för att ens kunna försöka slappna av.
Är jag hon, den där tjejen som vaknar upp 30 år senare fortfarande arg, bitter och kvar i det förflutna? Beslut måste tas varje dag och för varje sekund blir nuet dåtid. Ibland (oftast) känns det som att jag inte hinner med.
Livet hinner springa förbi mig medan min kropp och hjärna är i konstant krig med varandra över hur jag mår. Känns det som att kroppen mår bra börjar tankar surra, hat, det är svårt att rationalisera och se saker klart. Och är det inte huvudet som krånglar så är det kroppen, blir sjuk, yrsel, illamående, kroppen lyder inte.
En sak som surrar i mitt huvud och som gjort det i många, många år är meningen "din manipulerande jävla satmara". Är det jag? Den där personen som människor har svårt att tycka om och sätter upp en hög mur och försöker vara som alla andra, normal och inte synas för mycket men sedan nog syns ändå. En negativ och skeptisk människa med ett kontrollbehov som bara stötter bort andra.
Jag känner mig själv, det svåra är bara att skala av de där yttre fåniga lagrerna och se den rädda lilla flickan som bara vill bli omtyckt.
Och det är "roligt" att kunna säga att jag känner mig själv när jag i andra andetaget alltid känner mig falsk. Ett leende, en nick eller en flicka som sätter sig längst bort i ett hörn och stirrar ned i sina papper eller telefon för gud förbjud att hon skulle våga prata med någon och fånga deras intresse innan de redan har fått uppfattning bitch och självgod(?) kanske.
Waw, vilken film, kom precis hem från bio. Har vart och sätt Captain Phillips, Tom Hanks är lika bra som vanligt, och storyn som är en verklig händelse fångar verkligen in mig. Filmen handlar om en kapten som för fram ett lastfartyg utanför somalias kust -09 där de kidnappas av somaliska pirater. En inblick i hur dessa människor tror att de måste agera och skaffa sitt levebröd och en kapten med enorm styrka och disciplin.
Biofilm såhär sent på kvällen går nog att diskutera, inte riktigt min smak, men nu har man provat. Ibland kan jag till och med tycka att niobion blir lite sent, filmer är oftast över två timmar nu och en timma får man räkna hem också. Men det var värt att prova, nästa gång blir det inte så sent. Men väl värd att se filmen engång till någongång absolut.
Tänk vad en liten push kan göra, var på utbildning på friskis i torsdags, och idag gick jag och tränade första gången på säkert ett halvår utanför hemmets trygga väggar. Att komma iväg till lokalerna var det enda jag behövde. Nu vill jag träna imon, i övermorgon och alla dagar. Får se hur det blir med det, hoppas på att ta mig dit på Måndag när jag är ledig iaf.
Känner mig sjukt peppad, var helt mör i kroppen när jag kom tillbaka och det var så skönt.
Helt ärligt när människor frågar om mina föräldrar fortfarande bor tillsammans, varesej jag känner dem eller inte så kan jag inte bara svara de är skillda. I nästa andetag kommer jag på mig själv med att alltid säga "eller ja, hon rymde ifrån honom." Det är en sak jag aldrig kommer ljuga om, att vi inte ens kunde ta oss ifrån honom på ett normalt sätt.
Medan jag febrilt försöker få vänner och bekanta att följa med på Ladies Night eller sälja dem går allt bara åt helvete. I början av månaden tappade Joel en 500-lapp och nu har jag gjort samma sak! 1000 spänn av månadens bugdet rent åt helvete och när jag kommer hem har en av hundarna (jag tror jag vet vem) ätit upp min laddare till laptopen.
När jag går hem från jobbet på onsdagar känns det alltid som att jag ska ramla ihop och jag gör allt för att peppa mig själv, ett steg till, ett steg till. En promenad på 20 minuter går i mitt huvud ett steg till..... Pengar är visst pengar, men kan man verkligen säga så i ett kapitalistiskt samhälle? Allt handlar om pengar i någon mening. Vi vill ha, vi vill leva gott, vi vill resa, äta, gå på bio, ha nya skor, behöver nya skor.
Jag somnar e stund och kopplar bort mig från omvärlden, det är min Onsdag.
Sträcker ut armarna och blundar, "jag klarar veckan jag är inte rädd........ (andas) jag klarar veckan jag är inte rädd". Jag är helt slut på alla sätt, men jag fortsätter kämpa. Just nu tar jag en dag i taget, alltid med målet att klara en hel arbetsvecka utan att bli sjuk eller att vilja att ge upp.
Just nu känns det verkligen som att jag sjukskriver mig själv, har jobbat 90% ett tag och innan det 80% på mitt egna initiativ, inte för att jag vill vara ledig egentligen utan för att jag vet att jag inte klarar mer utan att falla i sönder. Vad gör man, nu hoppas jag på 80% i november och december men det känns som att chefen verkligen vill få in mig på 100% igen. Klart det är hennes mål, jag är värdefull och en bra tillgång, bla bla bla...
Vid detta laget känner jag min kropp och mitt psyke tillräckligt väl för att säga att jag klarar mig nätt och jämnt som det är just nu och 100% skulle definitivt knocka mig igen. Just nu vet jag inte ens hur jag ska resonera, ska jag ta mig till läkarna igen och försöka förklara och trycka på hur jag mår och vad jag klarar eller ska jag fortsätta sjukskriva mig själv och gå ned i tid på egen bekostnad. Lite känner jag väl att det är mig det är fel på och kan jag inte jobba så har inte försäkringskassan någon förpliktelse men vad är den annars där för?
Det är ju inte som att jag vill bli sjukpensionär eller jobba jätte lite, jag vill bara överleva utan att vilja försvinna ner i mitt djupa mörka håll där ingen annan är välkommen. Ja vill vilja.....
Nu har jag verkligen satt mig i skiten, och denna gången är det lite värre än de 900 spänn jag blåste på att tro att människor skulle vara intresserade av att gå på cupcakes dekoreringskurs med mig.
I två år 2011 och 2012 har jag gått med på ladies Night. Första gången åt vi ute och hade endast show biljetter, det blev tajt med tid att äta och kom precis när showen skulle börja, missade förfesten och stämmningen innan showen och nog var det egentligen lika dyrt som show och middagsbiljetterna. Platserna kändes lite off och även om stämningen var på topp kände vi att planen inne på skandinavium hade vart så sjukt roligt att sitta vid. År två vi går all in och köper de dyraste biljetterna, middagen är god och platserna är DIREKT vid scen, kanske t o m lite för nära. Man får ingen helhelt av scenen och goodiebagen innehåller egentligen inget toppen bra.
År tre 2013, middag och platser längre bak på planen bokas och betalas i februari, är så säker på att vi blir lika många igen. Ju snabbare man betalar ju längre fram hamnar man efter de dyraste biljetterna. Men nu står jag här med tre biljetter över på 1095kr/st. Bra Susanne, klappa på huvudet.
Idag frågade Joel mig varför jag knappt bloggar längre, och sanningen är att jag är rädd. Rädd för hur andra tolkar och sura miner om jag verkligen skulle vara ärlig och säga vad jag tycker och tänker.
Jag håller alltid inne allting, jag säger inte till att jag känner mig ensam och att vänner ibland känns som främlingar, är de mina vänner eller är jag bara utfyllnad. Har jag bara några bekanta egentligen. I fredags på jobbmiddagen förstår jag att det är många som känner sådär, och en stor rädsla jag har är att när jag fyller 30 år nästa år skulle ingen komma om jag ville ha en fest. Det var mycket därför jag rymde utomlands när jag fyllde 25, för vem skulle komma? Ingen kommer på halloween.... Känner mig tragisk.
Att bli eller inte bli mamma stressar mig något fruktansvärt, imorgon ska jag lämna blod igen för att de ska se om jag ens har ägglossningar, massa andra prover togs i torsdags och självklart är jag nervös över alla svar. Och jag undrar om jag inte blir medbjuden på utflykter och annat av mina syskon för att jag inte har barn. Eller om de kanske inte tycker om mig. Kanske är mitt humör och min ångest för jobbig för andra att hantera. Kanske är lättare att inte ha med mig, utesluta mig, jag vet inte.
Just nu känner jag mig sjukt trasig och livsglädje är verkligen någonstans i botten, den enda saken som får mig att hålla mig över vattenytan är Joel även om även han kastar vatten över mitt huvud ibland.
Idag vaknade jag inte förens halv tre fast att jag gick och la mig innan tolv igår. Vaknade flera gånger av att jag svettades och nästa hyper ventilerade, mina rädslor och tankar tankar gnager mitt inre och gör varje stund nästan plågsam.
Jag är så trött på att hålla allting inne, men jag vet att om jag säger något kommer människor bli sura och inte förstå. Eller så kommer de förstå men de kommer inte hålla med eller stötta mig.
Jag är trött, grinig och känner mest för att banka huvudet i väggen svimma och aldrig mer gå upp. Men jag går till jobbet, jag pysslar med barnen och är närvarande i huvudet hela dagen.
Jag orkar ta mig vidare till spanska kursen även om jag bara hann käka en smörgås innan jag skulle gå ut i spöregnet till bussen, med sambon som insisterade på att det såg ut som att jag behövde en ciggaret? Jag som "slutat". Tydligen, nja.
Jag missar bussen hem när läraren måste hitta alternativa dagar då han vill ta ledigt två kurstillfälllen. Så där står jag vilse i pannkakan på järntorget med 30 % på batteriet och en jävla västtrafik app som inte gör någon nytta. Lyckas själv lista ut efter en kvart att jag kan ta 3an och förmodligen hinna med nästa buss från svingeln.
Väl hemma hade jag självklart lagt nycklarna i min andra jacka och sitter nu i trappuppgången med 7% i batteri. Joel skulle komma hem ungefär nu men sjävklart var det en poliskontroll på vägen och jag får sitta här 20 min till innan jag kan slänga mig i säng för glömde jag nämna att jag måste upp vid 05 imorgon.
Känns som jag bloggar väldigt ojämnt just nu, kanske är det för att jag mår sämre just nu och har svårt att sätta fingret på varför. Fast egentligen vet jag varför men det får jag inte skriva här.
Många bloggar är hyllade inte så att det är så många som läser min, men många uppskattar att man kan beskriva och hantera sina känslor öppet. Många känner igen sig, jag är med i en grupp på facebook som har hjälpt mig en del, ibland känner jag lite "vad är detta för människor". Men oftast känner jag igen mig och kan relatera till känslor och problem.
Konstigt nog så känns det som att jag har glömt att ta min medicin i flera dagar, har problem med att röra ögonen sidleds för snabbt för då får jag någon typ av svindel/yrselkänsla. Paniken kommer så fort Joel inte hör vad jag säger eller säger emot. Typ allum idag, säger att jag tycker något är fint, han svarar nä den var inte fin, jag svarar tillbaka irriterat "men jag tycker den var fin". Jag förstår ju vad han menar, men ändå känns det som att han kör över min åsikt och gör den "fel".
Ofta frågar jag mycket som har med ett kontrollbehov att göra, och jag ser inte själv vad det är för fel eller jobbigt med att jag frågar något. Men tydligen är jag tjatig. Hur arbetar man bort något man inte håller med om? Många saker har jag lär mig att jobba med men detta är så himla svårt, eftersom jag inte ser det som en verkligen jobbig egenskap. Jag kontrollerar min omgivning, och dubbelkollar kanske trippelkollar om det funkar eller hur det ska lösas. Jag behöver det och jag vet ärligt inte om det är något jag kan jobba bort.
Mår mycket bättre idag, i både kropp och huvud. Har en mardrömsperiod nu också, drömmer oroligt och konstigt. Tydligen var jag den äldsta tjejen i Narnia i förrgår, men min dröm var helt annorlunda än någon film/bok.
Hoppet om att orka laga mat och vara uppe ikväll är högt. Imon är det fredag, på onsdagen/torsdagen brukar jag känna att jag klarat av veckan. Även om det känns på håret ibland.
På måndag är jag ledig men ska jobba 13-16 ändå då vi har utbildning. Men det jämnar ut sig på torsdag när Joel och jag ska till sahlgrenska samma tid.
Samtidigt som jag är så tacksam över mina tidiga onsdagar då jag kan gå hem och ha min "sovdag", känner jag en stor ilska och irritation över att fritiden blir ingentid alls. Den försvinner i en dimma av sömn och är svår att bryta, ville så gärna orkat klippa mig idag, men hela dagen har jag tagit en timma i taget och önskat och hoppats att jag ska klara nästa timma utan att ramla ihop. Somnade på min rast och de två sista timmarna kändes inte farliga som tur var.
Är förvånansvärt fortfarande sjuk, även jag inte har någon feber, vill förkyldningen inte släppa och en känsla av svaghet i kroppen drar mig nedåt marken.
Hemma var det bara att bädda ner sig, sov till kl 19 och har hållit mig vaken en stund för att få någon form av egen tid. Men nu är det dags för sängen igen.... Värdelöst.
Hjärtat slår fortare, trycker ihop käkarna krampaktigt. Får spänningsvärk i käkarna och blir pirrig i hela kroppen. Allt på grund av att jag missade spanskan förra veckan när jag var sjuk.
Känner mig oförberedd, som om alla helt plötsligt kan spanska och jag missade hela skiten. Så löjligt, jag vet ju det så väl, och om jag fokuserar så slutar. Men sekunden jag slutar koncentrera mig på det kommer det tillbaka. Och det är ju inte som attt jag jan hålla tankarna där jag vill så längr. Jag måste göra annat, sitta stilla, gå på och av buss och spårvagn.
Känner mig tung, både i kropp och själ. Något gnager på mig och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Finns många saker som spelar in, trivsel, planer, tankar om framtid och vad som hänt.
Besökte brosan igår och deras nya tillskott. Deras större dotter växte flera kilometer när man såg det lilla knytet. Magiskt det där med barn vilka underbara känslor de ger oss. Både bra och dåliga förstås. Men eftersom andra går igenom det både en och två ibland tre och fyra gånger måste det ju vara värt det.
Sedan kommer rädslan, kan jag vara en bra mamma, visst jag jobbar med barn och så men helt ärligt är det ett jobb. Vi går in i en proffisionell roll, har rutiner, regler och mål. Hemma ser det ju inte riktigt ut så.
Så en djup rädsla både för att inte kunna få barn och att få barn börjar verkligen väckas i mig nu när det börjar bli aktuellt.
