Ensam i det mörka
Kategori: Allmänt
Alla ligger och snarkar utom Susanne, hon..... Ja, hon försöker att blunda men världen innanför ögonlocken snurrar aldeles för fort och ojämnt för att ens kunna försöka slappna av.
Är jag hon, den där tjejen som vaknar upp 30 år senare fortfarande arg, bitter och kvar i det förflutna? Beslut måste tas varje dag och för varje sekund blir nuet dåtid. Ibland (oftast) känns det som att jag inte hinner med.
Livet hinner springa förbi mig medan min kropp och hjärna är i konstant krig med varandra över hur jag mår. Känns det som att kroppen mår bra börjar tankar surra, hat, det är svårt att rationalisera och se saker klart. Och är det inte huvudet som krånglar så är det kroppen, blir sjuk, yrsel, illamående, kroppen lyder inte.
En sak som surrar i mitt huvud och som gjort det i många, många år är meningen "din manipulerande jävla satmara". Är det jag? Den där personen som människor har svårt att tycka om och sätter upp en hög mur och försöker vara som alla andra, normal och inte synas för mycket men sedan nog syns ändå. En negativ och skeptisk människa med ett kontrollbehov som bara stötter bort andra.
Jag känner mig själv, det svåra är bara att skala av de där yttre fåniga lagrerna och se den rädda lilla flickan som bara vill bli omtyckt.
Och det är "roligt" att kunna säga att jag känner mig själv när jag i andra andetaget alltid känner mig falsk. Ett leende, en nick eller en flicka som sätter sig längst bort i ett hörn och stirrar ned i sina papper eller telefon för gud förbjud att hon skulle våga prata med någon och fånga deras intresse innan de redan har fått uppfattning bitch och självgod(?) kanske.
Min rädsla är min största fiende.
