angestandme.blogg.se

Idag frågade Joel mig varför jag knappt bloggar längre, och sanningen är att jag är rädd. Rädd för hur andra tolkar och sura miner om jag verkligen skulle vara ärlig och säga vad jag tycker och tänker.

Jag håller alltid inne allting, jag säger inte till att jag känner mig ensam och att vänner ibland känns som främlingar, är de mina vänner eller är jag bara utfyllnad. Har jag bara några bekanta egentligen. I fredags på jobbmiddagen förstår jag att det är många som känner sådär, och en stor rädsla jag har är att när jag fyller 30 år nästa år skulle ingen komma om jag ville ha en fest. Det var mycket därför jag rymde utomlands när jag fyllde 25, för vem skulle komma? Ingen kommer på halloween.... Känner mig tragisk.

Att bli eller inte bli mamma stressar mig något fruktansvärt, imorgon ska jag lämna blod igen för att de ska se om jag ens har ägglossningar, massa andra prover togs i torsdags och självklart är jag nervös över alla svar. Och jag undrar om jag inte blir medbjuden på utflykter och annat av mina syskon för att jag inte har barn. Eller om de kanske inte tycker om mig. Kanske är mitt humör och min ångest för jobbig för andra att hantera. Kanske är lättare att inte ha med mig, utesluta mig, jag vet inte.

Just nu känner jag mig sjukt trasig och livsglädje är verkligen någonstans i botten, den enda saken som får mig att hålla mig över vattenytan är Joel även om även han kastar vatten över mitt huvud ibland.

Idag vaknade jag inte förens halv tre fast att jag gick och la mig innan tolv igår. Vaknade flera gånger av att jag svettades och nästa hyper ventilerade, mina rädslor och tankar tankar gnager mitt inre och gör varje stund nästan plågsam.

Jag är så trött på att hålla allting inne, men jag vet att om jag säger något kommer människor bli sura och inte förstå. Eller så kommer de förstå men de kommer inte hålla med eller stötta mig.