angestandme.blogg.se

Äntligen frisk, eller ja. Det beror ju på hur man ser på det. Jag är ju kroniskt psykiskt sjuk, men feber och hosta är borta och snuvan är mer en standard höstnäsa nu. 
Men hur ska man egentligen se på psykisk ohälsa, är jag sjuk? På ett sätt vill jag säga nej, det är bara mitt huvud som krånglar. Men det är ingen medicinsk ångest utan miljö och stress betingat. På ett annat sätt vill jag att alla ska veta att jag är sjuk. Inte så att man ska tycka synd om mig, det kan jag leva utan. Men så att man förstår mitt beteende. Varför jag är så som jag är, egentligen vet jag inte ens om jag vill kalla mig sjuk då heller. Men medicin behöver jag ju dagligen så vad beslutar om jag är sjuk eller inte?
Kanske spelar det ingen roll, jag är ju jag, med eller utan tabletter. En högfunktionerande psykiskt sjuk människa, vad hemskt det låter. Undra vad det står i min journal. Massa fina medicinska termer för att vara knäppjök.

Joel har fått se en del nu när vi vart tillsammans nästan ett år. Humörsvängningar, överdriven rädsla och ångest för både små och stora saker. Värst var förra helgen, då såg han en sida som jag hoppades aldrig skulle behöva komma fram igen, agressiv och okontrollerad, händer väl max engång om året och lite tycker jag att det är hans fel med. Jag har ju lärt mig att säga till när jag behöver utrymme men det är svårt när människor inte lyssnar och inte förstår vad jag behöver. Men förhoppningsvis förstår han till nästa gång och slutar vara så fruktansvärt envis med att fortsätta diskutera när jag säget stopp.
Men det är inte lätt, och som jag brukar säga när han klagar på mig, "du är inte så lätt att leva med heller". Alla har vi våra brister och som par måste man försöka hjälpa varandra, även om det betyder att man måste backa ett steg eller två. För när det kommer till mig riskerar man inte bara att det blir gräl och höga röster, inte när jag kommer förbi min tröskel. Och eftersom jag lärt mig säga stopp så måste han hjälpa mig hur mycket det än tar emot.

 

Det är tydligen fredag, hur hamnade jag här. Vart sjuk hela veckan och denna veckan har bara försvunnit i en dimma av feber och förkyldning. Missade spanska kursen på tisdag kväll men har lyssnat på ipaden och försökt vara lite aktiv med nummer och ordförrådet. Hoppas att något kanske fastnat iaf. I onsdags blev jag faster igen till en liten gosse. Så mysigt med små bebisar i familjen som man får gosa med, och fick låna brorsdottern en stund när lillebror föddes. 

Orkade oss bort till Jeff Dunham på onsdagkväll och tänkte jobbat igår, men det gick ju sådär. Vaknade med feber igen och värre förkyldning än i början på veckan. 

 

Inte bloggat något speciellt i veckan men det har jag inte haft ork eller lust att göra. Nu vill jag bli frisk.... 

Infektionskänslig? Jovisst, men som vanligt känns de så himla löjligt. Frågade chefen sist om inte arbetshälsan borde göra någon genomgång av mig. Det var ett halvår sedan iaf, förstår inte varför jag blir sjuk så ofta. 

 

Javisst jag jobbar på en förskola, men nu har det vart helg och igår var jag ledig och inte har jag slickat på någon bussstolpe eller nåt. Men ändå ligger jag här, igen. Som en liten ihoprullad boll i sängen och mår skräp. 

Ännu engång har jag färgat sönder håret. Men allvarligt så här illa har det aldrig varit förut. Måste till frisören omedelbums och klippa av en hel del. Helst vill jag ju låta det vara, men den här blonda färgen är inte ens i närheten av min egen.

Drömmen om långt hår har alltid vart kass, svenskt tunt hår. Verkligen tråkig kvalitet, sen är det inte rak, men inte vågigt heller. Det har en lock eller böj här och var.

Roligt det där med hår, att det gör så mycket av vårt utseende. Klipp, klipp. Har inte alls någon lust att klippa av mina såkallade längder nu när jag faktiskt sparat det. Men gummihåret måste bort.

Människan, den känsligaste arten som finns, inte sant? Vi tar åt oss, värderar andras meningar och stör oss på det ena och det andra. Han är för tjock, hon har en ful frisyr, han pratar konstigt. Kanske är det just detta som gör oss så farliga. För naturen och för varandra, vi skapar krig och våra revir är överdrivet stora jämfört med vår betydelse för jorden.

 

Vi anser att vi har rätt till natur, land och hav utan att ta hänsyn till något annan. Vi art bestämmer och rankar andra djur, skadedjur kallar vi visa. Nödvändiga kallar vi andra, om vi hade frågat världens djur så hade de nog hävdat att det var vi som var skadedjuren som inte fyller någon funktion. 

 

Det är vår hjärna som gör oss svaga, andra djur lever för att föröka sig och överleva. Vi kräver, ser saker som mänskliga rättigheter och kväver allt i vår väg. När fick vi rätten att tala för hela planeten. Några ser problem, men alla ser bara sin egen sak, ett djur är utrotningshotad, is smälter, krig härjar. Medan problemen hoppar sig förökar vi oss som en pest och morderjord skapar hela tiden sjukdomar för att förhindra oss. 

 

Morderjord försöker döda oss, hon krigar för sitt liv eftersom vi sakta men säkert mördar henne. 

 

 

 

 

 

 

Vilken fredag eftermiddag. Kommer hem och behöver leta efter löss i håret.

Har förhoppningsvis klarat mig denna invationen också.

 

Hoppa in i duschen känns som hela jag är täckt av baciller.

Friday, friday, let's get down on friday. Varför kan jag den meningen och varför var det de första jag kom på när jag tänkte på att det är fredag?

Så sjukt jävla gött att känna att halva arbetsdagen gått och att man har hela helgen framför sig + en ledig måndag.

Jag har klarat ännu en hel arbetsvecka och mår "bra" orkar inte utveckla det, just nu räcker det med att må bra. Att inte må dåligt är en vinst i sig.

De två senaste kvällarna har jag kunnat spendera i Joels famn framför tvn och det känns extra lyxigt och ger mig energi och värme att fortsätta framåt.

Planerna inför nästa år börjar ta form och med spänning ser jag fram emot ett nytt sorts liv.

En så sjukt bra verklighetsbaserad feelgood film, Blind side med Sandra Bullock från 2009. Joel har tydligen sätt den massa gånger, visade mig trailern, stängde av efter halva trailern och sa direkt att jag ville se filmen istället.

Hopp om människor, att det finns så underbara, accepterande och aldeles underbara människor. Viljan att ge kärlek och växa som person. Klart vi gör bra och snälla saker för vår egen skull, handlingen är i sig självisk eftersom du mår bra av att hjälpa.

Men det är ju så det ska vara. Goda gärningar belönas med kärlek och feelgood känslor precis som denna filmen lämnade i mitt hjärta.

Skulle lätt kunna tänka mig att vara fosterförälder eller adoptera i framtiden.

Känns lite sönder tjatat att jag är så trött jämt, men det är så. Det är nog en av de svåraste sakerna att hantera just nu. Den onda cirkeln är i full gång, jag är trött på grund av medicin och ångest. Jag blir piggare av att träna regelbundet men jag orkar inte gå och träna. 

 

Dummaste bortförklaringen någonsin men även om jag sovit "middag" i flera timmar efter jobbet kommer jag snart att somna för natten och det är en kamp att håla ögonen öppna i denna stund. 

 

Godnatt

 

 

Dagen började bra, kom iväg tidigt och piggheten kändes som att den var på min sida. Sedan blir kl fem i åtta och sex barn kommer samtidigt, två är ledsna och känner inte alls för att lämna sina föräldrar. Armar och ben räcker lixom inte till och fem minuter till är jag ensam på avdelningen. Efter man har lyckats varva ned är huvudet redan i "panikmode", vid nio kommer nästa drös och några till som tycker det är svårt att lämnas.

Idag är jag inte världens bästa pedagog, ögonen och huvud känns tunga och piggheten som fanns där en stund tidigt imorse är som bortblåst. Såhär känner alla pedagoger och föräldrar någongång, men det är egentligen tabu att tala om det. Att vi inte alltid orkar, känslan av att skrika "hållkäft" lockar någonstans där i bakhuvudet och tålamodet är inte alls på topp. Men istället för att bli arg och irriterad försöker jag stänga av så mycket som möjligt, går på rutin och gör det jag ska. Fokuserar man på rutinerna kommer man igenom dagen iaf. Och förhoppningsvis utan att ta ut något onödig ilska eller irritation på barnen.

Ibland kan man inte vara på topp, vilket yrke du än har och även om du är mamma eller pappa varje dag så kan inte alla vara toppen. Vi måste tillåta oss at våga vara.

Tänk att en kvälls aktivitet i veckan kan göra så stor skillnad. Jag mår verkligen så mycket bättre av att ägna min tid åt något jag tycker är roligt och främst får välja helt själv. 

 

Tio veckor kvar av kursen, det gäller att ta vara på det jag lär mig dock. Joel hade tänkt vägra hjälpa mig tills kursen var kvar, men kursen bygger upp meningar och hur man talar. Det är upp till mig själv att bygga ett ordförråd och där kan ju Joel hjälpa mig jätte mycket. 

 

Sen ligger de väl lite dumt med tanke på att jag får ångest för att jag inte redan sover. Imorgon gäller det att vara alert när man ska öppna förskolan. Där hjälper morgongänget på rix fm väldigt mycket. Tror jag berättat förut om hur jag går och ler och skrattar högt på promenaden till jobbet. Bra start på dagen ett stort leende. 

Jag orkade, jag var till och med uppe och duschade innan jobbet. Behöver jag inte se ut som skräp på spanska kursen ikväll. Även om jag är äldre och inte måste sminka mig vart jag än går så känns de bättre att se lite haj ut när man ska åka genom stan. 

 

Jeff Dunham nästa onsdag, ser fram emot en dejt med min baby. Blir att vardagen och sambolivet hinner ikapp och man kommer in i rutinen väldigt fort. Det gäller att ta vara på varandra ❤

Aj, ja jag är nog en stor mes för tatueringen på ryggen lär aldrig bli klar om jag inte envisas. Just nu känner jag aldrig någonsin igen men skuggningen är ju inte klar. 

 

Faaaaan, och Joel bara står och skrattar åt mig. skitstövel ❤ 

 

Tur att man blir nöjd i slutändan iaf, men detta är nog min sista tatuering. Eller? 

 

Vad säger man? Kan inte förstå att två meningar om hur jag kände och uppfattade situationen kan bli till en sån grej. Jag står nästan aldrig upp för mig själv, jag stänger inne allt och skadar mig själv istället, på ett eller annat sätt. Men för att bryta det mönstret måste jag bryta min tystnad. Bloggen har hjälpt mig att göra det. Här kan jag ta mig tiden att tänka efter bearbeta och verkligen ta mig tid att säga vad jag tycker och hur jag känner. 

 

Kanske borde jag sagt det med engång, svarat med det jag ville, skrikit rakt ut. Men jag valde att ignorera situationen ta ett steg tillbaka och analysera. Inte tända bomben som min bror så fint uttryckte det. Kanske borde jag tänt den, då kanske jag fått ut alla känslor jag går runt och bär på hela tiden, som förstör mitt förhållande och gör mig osäker och till en stor mes. Varför säger jag inte emot, varför tar jag bara emot. 

 

Jag vet nog inte hur man gör längre, hur man står upp för sig själv, för sitt förhållande, för sina val, min kropp och vad jag väljer att göra av mitt liv. Jag är så rädd för att göra någon besviken. Jag har nog aldrig kunnat det heller, men jag lär mig. Jag försöker säga emot, uttrycka mina känslor och inte bli överkörd mer. 

 

Till och med anledningen till att jag ringde ambulansen istället för att ta resten av pillerna den där morgonen var för att andras meningar ekade i huvudet. Jag gjorde inte mig själv besviken, jag svek dem. Jag hade lätt kunnat ta resten lagt mig i sängen och hoppats på att aldrig vakna igen. 

 

När min morbror tog mig åt sidan och gav mig förslaget att flytta in hos honom när jag var omkring 15 sa jag att jag inte kunde, jag kunde inte lämna min lillasyster i min pappas händer aldeles själv. Jag visste att på något sätt var det lugnare när vi var allihoppa. Och visst hade jag rätt för direkt jag hade flyttat hemifrån 20 år gammal blev det värre. Han riktade all sin ilska och manupliativa sadomasiokistiska sida mot de två som fanns kvar.   

 

Gud vad jag är less på att vara mig. 

Denna känslan som jag har just nu, det var den som gjorde att jag hamnade på sjukhus sist med över 50 tabletter i magsäcken. Denna känslan just nu som gör att det finns långa ljusa smala ärr längst mina underarmar, anledningen till att jag slår min hand mot väggen tills jag stuckar den, anledningen till att jag bankar huvudet i väggen och sedan somnar. 

 

Nej, jag säger inte att jag ska göra det, men den känslan jag upplever just nu är anledningen till att jag gjorde/gjort sånt mot mig själv. Att jag retade upp mig på en dum kommentar i veckan och skrev om det i mitt tidigare inlägg skapade tydligen tredje världskriget. 

 

Jag står för det jag skrev, jag blev sårad och det fick mig att tänka på och ifrågasätta vad vuxenhet innebär, vad där är och om det egentligen finns, eller om vi alla är förvuxna tonåringar. Och om det ruckade på deras förhållande så är det väl en fråga som borde kommit upp för länge sedan. 

 

 

"Vad fan har du gjort med håret?" var det seriöst din hälsningsfras till mig. Enda anledningen till att jag är trevlig mot dig är att du är sambo med någon jag håller av. Snacka om att "bli vuxen" har slagit mig med en stor stol i ansiktet. När jag var yngre trodde jag verkligen att vuxna visste bättre, var mognare, handlade efter sina morala riktlinjer och var respektfulla. 

 

Morala riktlinjer my as, vem skutton uppfostrade er till at bli såna oförskämda, översittare? 

 

På något sätt har jag alltid intalat mig själv att när du är vuxen blir det bättre. Men faktum är att jag mer än gärna hade gått tillbaka till skolbänken, vart lite halvmobbad och inte haft så mycket att bry mig om än att vara vuxen många gånger.

 

Så vad är egentligen den här "vuxna personen" vi alla pratar om för det enda jag ser är tonåringar med mer livserfarenhet en större käft och en hel del ansvar. När slutar vi egentligen att mogna och bara blir äldre mer erfarna versioner av oss själva?

 

Jag är nöjd med mitt hår, tackar som frågade.

 

 

 

 

 

 

Inte än tänker jag och medan värmen smeker min kind. Löven skvallrar om något helt annat. Känslan i luften också, på något sätt känns det som att sommaren är över även om värmen lockar på oss fortfarande. Det är skönt att den håller sig kvar en stund till, på förskolan är det helt underbart att kunna gå ut på eftermiddagen och tills väder och mörker stoppar oss kommer vi att fortsätta vara ute så mycket som möjligt.

Tröttheten sitter i och en oro ligger i kroppen. Väntan är ibland olidlig.

På måndag blir det möte efter jobbet, långdag och just nu känns det som döden, på söndag hoppas jag att kroppen är mer villig att hjälpa mig en vecka till.

På tisdag blir det spanska kurs igen och det ser jag verkligen fram emot. Boken kom redan i onsdags så har kikat lite i den, tänkte jag kunde titta lite mer i helgen. Tror verkligen inte att jag kommer bli någon expert i spanska efter en nybörjarkurs men det är inte det som är meningen. Jag får fortsätta med mina talböcker och igår frågade jag Joel om hans mamma eller kusin kunde tipsa om någon bra spansk talande serie. Kolla med engelska som undertext borde ju göra att man lär sig flödet och rytmen mycket bättre.

Undrar lite hur jag hållt mig vaken de två närmaste dagarna. Var på kurs igår direkt efter jobbet och idag åkte jag till min syster och hälsade på det nya tillskottet till familjen. En supersöt liten flicka 3 dagar gammal. Fantastiskt.

 

Än har jag inte somnat på en buss eller sittande iaf, men nu är jag faktislt helt slut. Två dagar, och jag är slut. Känns så himla fel att jag inte kan ha en normal vecka och orka. Orka vara uppe en stund, gå och träna. Göra något efter jobbet. Oftast blir det ingenting. 

 

Glad att jag tagit mig ut. Landande knappt hemma innan jag åkte till syrran, hade jag satt mig ned hade jag inte kommit upp igen. Alltid lika mysigt att få träffa mina syskon barn, mina favorit ungar i hela världen. Träffade brosan och hans dotter på Allum precis när jag skulle åka till syrran och hon lös upp som en sol när hon såg mig och jag fick en stor kram, det värmer i hjärtat. För det känns som hon fick mig att lysa upp som en sol med. Syrrans grabb kan jag sitta och lyssna på en hel dag, en så fantastisk kille. Blir glad bara av att tänka på dem. Lek och språkkompetens som heter duga. Stolt moster och faster. 

 

Brosan skulle också till syrran så vi tog sällskap så jag fick träffa nästan alla mina favorit människor samtidigt. 

 

Fick min spanska bok idag, yey. Läraren sa att det gäller att ta vara på kursen och lära sig självständigt sedan, det är så man lär sig. Och jag håller med honom fullständigt, får man en grund och en bra bas med uttal och tips kan man lära sig mycket mer med själv studier sedan. Fick en cd med boken också, så nu har jag min kurs på telefonen, boken med tillhörande cd, en personlig tränare hemma och en kort nybörjar kurs. Förhoppningsvis lär jag mig ju någonting. 

 

 

 

 

 

 

Fantastiskt roligt att börja spanska kursen. Det ger mig hopp om att jag vill ha en framtid, hur den än ser ut så jobbar jag framåt.

 

Men fy vad jobbigt jag har det med när jag ska åka till olika platser med buss eller spårvagn. Har en skräck för att hamna på fel. Så himla löjligt, vart skulle jag kunna hamna? 

 

men kroppen stelnar till och jag undrar t o m om spårvagnen som går på spår ska svänga åt rätt håll. Visst den kunde åkt rakt fram och åt sidan men det är samma 1a som alltid, den har inte magiskt byt färdväg. 

 

Skrattar nästan åt mig själv. Men i situationen sitter jag som förstelnad, spänner kroppen och trycker ihop käkarna, hjärtat hoppar över ett slag. Panikartat tittar jag runt om den åker rätt väg och andas tyngre. Och den åker ju alltid (nästan iaf) rätt väg med! 

 

Börjar bli nervös nu, förstår inte riktigt varför. En av bitarna är att jag inte har läroboken än. Tänk om hela dagens lektion utgår ifrån den. Boken kommer i veckan, beställde från cdon idag.

 

Finns ju egentligen ingen press på mig. Jag väljer detta helt själv och jag gör det till det de blir. Ändå känns kroppen inte riktigt med mig. Det kommer släppa, säkert så fort lektionen börjar. Förhoppningsvis.

 

Hade en halvtimma på mig ungefär att ta ut hundar, äta och slappna av innan jag skulle vidare efter jobbet. Ganska trött men, men.

Och där försvann jag igen, ner mot botten. Kvinnohormoner, thank you very much. Vill köra Ronjas vårskrik fast det lär bli ett mer desperat och agressivt höstskrik.

Mens helvete, sån tajming också. Behöver inte bli påmind, är verkligen glad för mina syskon och önskar dem all lycka. Det är inte så att jag önskade att det var jag istället. Jag bara önskade så innerligt att det var jag också.

Och jag vet, att det kommer när det kommer, och all den där blaha skiten alla säger för att få mig att må bra. Men det får mig inte att må bättre. Jag ÄR ledsen och olycklig, och det förändras inte för att andra människor försöker underminnera vad jag känner för att jag borde ha tålamod och jag är så ung.

 

Allvarligt jag vill inte vara en gammal morsa.

Ne, så mycket ska vi nog inte ta i. Men jag är vaken, har t o m orkat gå upp duschat och ätit frukost. Har vart pigg de senaste tre dagarna och tackar och tar emot väldigt ödmjukt för jag vet aldrig hur länge dessa perioderna håller i sig.

Börjar spanska kurs imorgon tydligen. Kollade på kurser igår, och den jag hittade började nu direkt. Joel är ju från Chile i grunden och det skulle vara kul att åtminstone förstå språket. Jag tycker det är jätte roligt att mina barn kommer bli tvåspråkiga och speciellt när det är ett så stort språk. Ser inga nackdelar med att kunna flera språk och främst prata med familj och släktingar som inte kan svenska.

Känner mig hedrar över att få ta del av någon annans kulturarv och det berikar mitt liv. Mat, traditioner och de sociala bitarna blir helt plötslig lite roligare och rikare. Självklart skulle det bli det om jag var ihop med en svensk kille också, men då skiljer de sig inte lika mycket från min kultur.

Im going Chilenastyle, woop, woop.... 

 

 

 

 

Tredje gången gillt, fan vad störande. Nu har mitt inlägg försvunnit två gånger. Kommer ju inte ihåg hur jag började, och orkar inte börja om från början i mina tankar hela tiden.

Väntar på spännande nyheter och håller alla fingrar och tår för en speciell person i min närhet. <3

Drömmar då, just nu känner jag att det är nu eller aldrig, jag blir 30 nästa år och drömmen om familj finns kvar men eftersom den inte verkar slå in någon gång snart måste jag hitta något som får mig att vilja gå framåt. Lite känner jag att jag inte åstadkommit något vettigt i mitt liv som jag verkligen är stolt över. Mitt liv är medelmåttigt och jag känner mig inte medel på något sätt och har aldrig gjort det (vilket ego).

Vågar knappt skriva vad vi tänkt, en person i min närhet flippar för minsta lilla och som vanligt är det mitt fel. Jag är så glad över att jag är tillsammans med någon som också drömmer och kan känna att vi tänker framåt tillsammans och vill göra något roligt och spännande tillsammans. Jag måste börja leva för mig själv, jag kan inte stanna i denna världen utan att ta hand om mig själv eller göra något för min skull även om det förändrar mycket. Förändring är något jag måste prova, medicin och detta vanliga liv passar mig inte.

På något sätt känns det som att som att det var en av anledningarna till att det tog slut med exet, han slutade leva med mig och började fokusera på vad han ville och hur han skulle ta sig dit. Vill man vara två och leva tillsammans kan man inte tänka så. Man är två, och man får offra en del för varandra. Som tur var kan drömmar ibland vara liknande och man hittar en gemensam väg.

Jag vill verkligen detta.

 

dagen började lite surt, 

 

 

hatar min ipad, andra gången hela mitt inlägg försvinner när jag trycker på publicera. 

Fast att det är 10 år sedan jag flyttade därifrån känns det fortfarande som hemma när vi kör förbi och jag kan inte hjälpa att få ett stort leende på läpparna. 

 

Men vilken kamp de där 18 åren i Bergsjön var, det började väl inte på allvar förens jag började 7an och byte skola. Falsk blondin och horan blev mitt smeknamn ganska omgående i visa kretsar. Hur gick det till och vart kom det ifrån. Okysst med lite maskara på ögonen, och dessutom blond sedan alltid?

 

Kanske därför jag sökte mig till alkoholen och rökning så tidigt, vad spelade det för roll om jag rökte och drack om folk ändå tänkte sånt om mig. Då kände jag mig iaf lite tuff och det var inte ofta de gjorde något, var mer utstött t.ex  om en kille ville dansa med mig på disco drog flera tjejer iväg med honom och undrade vad han höll på med, med henne kunde man inte dansa. Särskilt tydligt kommer jag ihåg det på Millenium balen vi hade i nionde klass, en söt kille i årskursen under kom och dansade och tre tjejer från en parallell klass drog iväg med honom och jag stod som ett stort frågetecken på dansgolvet. 

 

En dag satt jag på spårvagnen påväg hem från stan, de satt bakom mig, fnittrade och kom med hotfulla viskningar som att jag inte hörde dem. Visste jag ens vilka de var? De gick i min skola iaf. Kändes nervöst att sitta där, skulle de följa med mig av på min hållplats och följa mig mer? De gick av hållplatsen innan och jag kunde andas ut. 

Kommer innanför dörren och tar av mig jackan, då ramlar ett fröskal ned, jag tar automatiskt upp luvan och skakar den, de regnar ned fröskal på golvet och i mitt hår. Nu förstod jag vad de fnissade åt hela resan. De hade suttit och ätit nötter och använt mig som deras papperskorg. Jag föll ned på golvet gråtande. Vad hade jag gjort för att förtjäna det?

 

Att vara svensk i Bergsjön kändes lite som att vara en måltavla. Jävla rasist, hora, falsk blondin, vem tror hon att hon är. Personer jag aldrig pratat med hade massa tankar och uppfattningar om mig. 

 

Så inte ens i skolan kunde jag känna mig trygg, inte konstigt att jag började hänga i Femmanhuset, Vasa parken och andra ställen där ingen kände mig och ingen brydde sig heller. Där var jag bara en i mängden.

 

 

Vilken tur att vi hade föräldramötet så sent i veckan. Känns som jag blivit överkörd av ett tåg. Halsen är tjock och kroppen vill bara sjunka genom madrassen. Huvudet känns tungt och har svårt att röra ögonen utan att det känns obehagligt. 

 

Tack och lov för sovmorgon. Jag klarar en arbetsdag till innan lite långhelg. Tur att jag har min lediga måndag denna helgen. Känner verkligen hur energin totalt dragits ur mig. 

 

Kämpa

Gick inte alls upp kl kvart i sex och var på jobbet i god tid innan första barnet skulle komma halv sju. Suck, meddelande på telefonsvararen sa att de kollat fel på schemat och kommer kl 8. Sovmorgon för dem, varsågod. Lite komiskt, här kämpar jag för att komma i tid och vara pigg och lite snopet har inget barn kommit så tidigt sedan terminen startade.

Det positiva är ändå att jag hinner göra i ordning lite fika innan frukosten för de tidigaste barnen och vaknar till och skrattar med rix morgonzoo. Nya programledarna Adam Alsing, Marko (Markoolio) och Britta (okänd för mig) är riktigt roliga och har fått mig att skratta och dra på smilbanden varje promenad till jobbet hittills. Blir nästa lite ledsen om jag glömmer hörlurarna hemma.

Fantiserar lite smått om choklad biten som ligger i skåpet hemma. 

.... säger Joel och plockar fram en vacker blombukett. ❤

Ja verkligen, vilken fin överraskning. Precis när mitt humör var i botten eftersom vi inte haft någon kvalitetstid den senaste veckan och jag är utmattad i kropp och själ, kommer han hem från jobbet med en blombukett. Efter 8 månader tillsammans kom en välbehövlig och grymt tajmad överraskning.

Kärlek, det är en stark drivkraft framåt.

Mer till livet, mer till att existera. Mer än en överväldigande trötthet och känsla av att inte räcka till. På jobbet rullar det på, men de nya barnen som börjat tar en vis energi och översikt innan de blir varma i kläderna och hittar sin plats på förskolan. Många har slutat med blöja och även om vi har rutin på kisseriet är det en hel del hjälp som krävs innan de kan hantera att gå på toaletten helt själva. Så där sitter man, med nya barn som behöver stöd, någon som behöver hjälp på toaletten, de minsta barnen som behöver ständig översikt och de största barnen som också behöver vår tid. Man vill ha tid att möta alla föräldrar och ge dom en liten uppdatering om dagen samtidigt ska man hjälpa och ha översikt på barnen, 

 

När en förälder kom på eftermiddagen och sa att "men gud så lugnt och skönt ni har det" ville jag bara lägga mig ner på marken och ligga där. Det syntes nog lite på mig och jag förklarade lugnt och stilla att vi hade haft fullt upp hela förmiddagen men nya barn och allt. 

 

Vill verkligen ha energi kvar på föräldramötet på torsdag, jag som ska prata och förklara saker. Visst jag är förbered men när jag är trött och såhär händer det att jag pratar osammanhängande och inte får ihop mina meningar. Tur att jag vet ungefär vad jag ska säga. Får göra en bra mall att titta på så att jag inte glömmer något.

 

Men detta är alltid den värsta tiden på veckan, jag slutar sent. Kan knappt tänka och behöver duscha men landar i sängen så fort jag kommer innanför dörren. Och imorgon kommer första barnet 06.30. Då vill man inte se ut som ett vrak. 

 

En dag i taget, ibland en timma i taget. Och någongång ibland så får man till och med ta en minut i taget.

 

 

 

 

Är så sjukt trött idag, la mig vid sex igår och kom faktiskt inte upp igen. Joel skulle väcka mig efter en timma men det gick verkligen inte. Jag försökte öppna ögonen och starta hjärnan men kroppen bara skrek nej låt mig vara.

 

Vid tio vaknade jag igen och gick upp och tandborstade mig. Hatar att somna för natten och inte känna den fräscha rena smaken i munnen. Låg och pillade med mobilen en stund och somnade sedan för natten. 

 

Började tidigt imorse och det kändes helt okej. Kom upp, var i god tid och kunde öppna dörrar och slappna av innan barnen började rulla in på löpande band. Men nu är jag så där trött igen. Sitter på rasten och känner mig tung och sömnig. Jag vill inte hem sedan och somna, jag vill diska, damsuga och mysa med mina vovvar. Ska beställa hem kort så jag kan scrapbooka det igen. 

 

Recept boken kommer ta en stund. Vill ju ha de bästa recepten och mina favoriter. En del recept kommer bli lite svåra att skriva ned. Jag lagar nästan allltid mat på känsla och har väldigt sällan recept. Men jag följer fortfarande ris, bulgur och sådana anvisningar med vattenmängd. 

 

Bakningen blir kul, hittade ju Amerikanska choklad muffins som blev grymt bra. De ljusa muffinsen vill jag nog prova flera gånger. Tur att man kan frysa in såntdär. 

 

 

 

 

 

Förra året blev det lite spontan halloween fest hos mig med några vänner och bekanta. Detta året kör jag igen, tycker om att få spöka ut mig lite, vara lite emo och goth. Hade man haft många olika liv hade jag definitivt vart en goth brud i ett av dem. Har alltid tyckt om svarta kläder, döskallar, utklippta delar och lite roght look. 

 

Redan nu färgar jag ju håret hej svejs och har haft en del knasiga färger. I skalan har jag nog haft alla färger i någon nyans, vare sig det var meningen eller inte. När det råkat bli grönt och orange nyanser har det verkligen inte vart meningen. Ofta har jag färgat håret hastigt beroende på humör och årstid. Men jag trivs väldigt bra med brunt hår men det är så fult och tråkigt att det blir en ful ljus utväxt direkt.

 

Alla andra år har jag gått och fixat något de sista dagarna men denna gången har jag faktiskt köpt lite grejer och planerat in vad jag vill vara. Nu återstår att se om det funkar. Inget proffs på smink men något roligt blir det. 

 

På en vecka har jag nog max rökat en ciggaret. Går ganska bra, men samtidigt känner jag att jag inte orkar bry mig om att sluta när kroppen ändå inte funkar. Men jag får försöka vara stark och fortsätta. 

 

Här hemma blir det nog lite day of the dead tema men inget avancerat. 

 

Snart ska Joel och jag på Jeff Dunham, det ska bli så sjukt roligt. Är bra att ha saker att se framemot även om jag tar en dag i taget finns saker som tar mig framåt i det långa loppet också. Bra att boka in lite kul saker som resa, ladies night och Jeff Dunham. Och nu lite kul med halloween även om det bara är för en kväll så ger det mig en puff framåt.