Vuxen - del 2
Kategori: Allmänt
Det är roligt att en enda mening kan göra så stor skada. Läs texten utan den så kommer mitt budskap fram, och ingen kan ta åt sig. Men för att jag valde just det exemplet som starten till min fundering, som jag by the way haft länge. Blev det en världskatastrof.
Så läs inlägget en gång till med nya färska ögonen. Problematiseringen handlar om oss allihoppa inklusive mig själv. Så varför kunde en mening skada så fruktansvärt. Var det för att jag stod på mig just här, och inte i verkligheten? Men hur ska jag ha lärt mig att våga säga emot de vuxna om jag aldrig fått göra det innan.
Om man levt sina första tjugo år med skräcken av att säga emot en vuxen kan kosta dig ett slag, två. Eller psykisk terror de närmsta dagarna, hur och när skulle jag lärt mig att stå upp för mig själv. Orden i skrift är allt jag har, här vågar jag. Här kan jag uttrycka mig.
Så läs igen, utan den där meningen som ändrade allt.
Snacka om att "bli vuxen" har slagit mig med en stor stol i ansiktet. När jag var yngre trodde jag verkligen att vuxna visste bättre, var mognare, handlade efter sina morala riktlinjer och var respektfulla.
Morala riktlinjer my as, vem skutton uppfostrade er (här borde jag skrivit oss, för det är alla jag refererar till) till att bli såna oförskämda, översittare?
På något sätt har jag alltid intalat mig själv att när du är vuxen blir det bättre. Men faktum är att jag mer än gärna hade gått tillbaka till skolbänken, vart lite halvmobbad och inte haft så mycket att bry mig om än att vara vuxen många gånger.
Så vad är egentligen den här "vuxna personen" vi alla pratar om för det enda jag ser är tonåringar med mer livserfarenhet en större käft och en hel del ansvar. När slutar vi egentligen att mogna och bara blir äldre mer erfarna versioner av oss själva?
