Släpp bomben!
Kategori: Allmänt
Vad säger man? Kan inte förstå att två meningar om hur jag kände och uppfattade situationen kan bli till en sån grej. Jag står nästan aldrig upp för mig själv, jag stänger inne allt och skadar mig själv istället, på ett eller annat sätt. Men för att bryta det mönstret måste jag bryta min tystnad. Bloggen har hjälpt mig att göra det. Här kan jag ta mig tiden att tänka efter bearbeta och verkligen ta mig tid att säga vad jag tycker och hur jag känner.
Kanske borde jag sagt det med engång, svarat med det jag ville, skrikit rakt ut. Men jag valde att ignorera situationen ta ett steg tillbaka och analysera. Inte tända bomben som min bror så fint uttryckte det. Kanske borde jag tänt den, då kanske jag fått ut alla känslor jag går runt och bär på hela tiden, som förstör mitt förhållande och gör mig osäker och till en stor mes. Varför säger jag inte emot, varför tar jag bara emot.
Jag vet nog inte hur man gör längre, hur man står upp för sig själv, för sitt förhållande, för sina val, min kropp och vad jag väljer att göra av mitt liv. Jag är så rädd för att göra någon besviken. Jag har nog aldrig kunnat det heller, men jag lär mig. Jag försöker säga emot, uttrycka mina känslor och inte bli överkörd mer.
Till och med anledningen till att jag ringde ambulansen istället för att ta resten av pillerna den där morgonen var för att andras meningar ekade i huvudet. Jag gjorde inte mig själv besviken, jag svek dem. Jag hade lätt kunnat ta resten lagt mig i sängen och hoppats på att aldrig vakna igen.
När min morbror tog mig åt sidan och gav mig förslaget att flytta in hos honom när jag var omkring 15 sa jag att jag inte kunde, jag kunde inte lämna min lillasyster i min pappas händer aldeles själv. Jag visste att på något sätt var det lugnare när vi var allihoppa. Och visst hade jag rätt för direkt jag hade flyttat hemifrån 20 år gammal blev det värre. Han riktade all sin ilska och manupliativa sadomasiokistiska sida mot de två som fanns kvar.
Gud vad jag är less på att vara mig.
