angestandme.blogg.se

Dagen började bra, kom iväg tidigt och piggheten kändes som att den var på min sida. Sedan blir kl fem i åtta och sex barn kommer samtidigt, två är ledsna och känner inte alls för att lämna sina föräldrar. Armar och ben räcker lixom inte till och fem minuter till är jag ensam på avdelningen. Efter man har lyckats varva ned är huvudet redan i "panikmode", vid nio kommer nästa drös och några till som tycker det är svårt att lämnas.

Idag är jag inte världens bästa pedagog, ögonen och huvud känns tunga och piggheten som fanns där en stund tidigt imorse är som bortblåst. Såhär känner alla pedagoger och föräldrar någongång, men det är egentligen tabu att tala om det. Att vi inte alltid orkar, känslan av att skrika "hållkäft" lockar någonstans där i bakhuvudet och tålamodet är inte alls på topp. Men istället för att bli arg och irriterad försöker jag stänga av så mycket som möjligt, går på rutin och gör det jag ska. Fokuserar man på rutinerna kommer man igenom dagen iaf. Och förhoppningsvis utan att ta ut något onödig ilska eller irritation på barnen.

Ibland kan man inte vara på topp, vilket yrke du än har och även om du är mamma eller pappa varje dag så kan inte alla vara toppen. Vi måste tillåta oss at våga vara.

Tänk att en kvälls aktivitet i veckan kan göra så stor skillnad. Jag mår verkligen så mycket bättre av att ägna min tid åt något jag tycker är roligt och främst får välja helt själv. 

 

Tio veckor kvar av kursen, det gäller att ta vara på det jag lär mig dock. Joel hade tänkt vägra hjälpa mig tills kursen var kvar, men kursen bygger upp meningar och hur man talar. Det är upp till mig själv att bygga ett ordförråd och där kan ju Joel hjälpa mig jätte mycket. 

 

Sen ligger de väl lite dumt med tanke på att jag får ångest för att jag inte redan sover. Imorgon gäller det att vara alert när man ska öppna förskolan. Där hjälper morgongänget på rix fm väldigt mycket. Tror jag berättat förut om hur jag går och ler och skrattar högt på promenaden till jobbet. Bra start på dagen ett stort leende. 

Jag orkade, jag var till och med uppe och duschade innan jobbet. Behöver jag inte se ut som skräp på spanska kursen ikväll. Även om jag är äldre och inte måste sminka mig vart jag än går så känns de bättre att se lite haj ut när man ska åka genom stan. 

 

Jeff Dunham nästa onsdag, ser fram emot en dejt med min baby. Blir att vardagen och sambolivet hinner ikapp och man kommer in i rutinen väldigt fort. Det gäller att ta vara på varandra ❤

Aj, ja jag är nog en stor mes för tatueringen på ryggen lär aldrig bli klar om jag inte envisas. Just nu känner jag aldrig någonsin igen men skuggningen är ju inte klar. 

 

Faaaaan, och Joel bara står och skrattar åt mig. skitstövel ❤ 

 

Tur att man blir nöjd i slutändan iaf, men detta är nog min sista tatuering. Eller? 

 

Vad säger man? Kan inte förstå att två meningar om hur jag kände och uppfattade situationen kan bli till en sån grej. Jag står nästan aldrig upp för mig själv, jag stänger inne allt och skadar mig själv istället, på ett eller annat sätt. Men för att bryta det mönstret måste jag bryta min tystnad. Bloggen har hjälpt mig att göra det. Här kan jag ta mig tiden att tänka efter bearbeta och verkligen ta mig tid att säga vad jag tycker och hur jag känner. 

 

Kanske borde jag sagt det med engång, svarat med det jag ville, skrikit rakt ut. Men jag valde att ignorera situationen ta ett steg tillbaka och analysera. Inte tända bomben som min bror så fint uttryckte det. Kanske borde jag tänt den, då kanske jag fått ut alla känslor jag går runt och bär på hela tiden, som förstör mitt förhållande och gör mig osäker och till en stor mes. Varför säger jag inte emot, varför tar jag bara emot. 

 

Jag vet nog inte hur man gör längre, hur man står upp för sig själv, för sitt förhållande, för sina val, min kropp och vad jag väljer att göra av mitt liv. Jag är så rädd för att göra någon besviken. Jag har nog aldrig kunnat det heller, men jag lär mig. Jag försöker säga emot, uttrycka mina känslor och inte bli överkörd mer. 

 

Till och med anledningen till att jag ringde ambulansen istället för att ta resten av pillerna den där morgonen var för att andras meningar ekade i huvudet. Jag gjorde inte mig själv besviken, jag svek dem. Jag hade lätt kunnat ta resten lagt mig i sängen och hoppats på att aldrig vakna igen. 

 

När min morbror tog mig åt sidan och gav mig förslaget att flytta in hos honom när jag var omkring 15 sa jag att jag inte kunde, jag kunde inte lämna min lillasyster i min pappas händer aldeles själv. Jag visste att på något sätt var det lugnare när vi var allihoppa. Och visst hade jag rätt för direkt jag hade flyttat hemifrån 20 år gammal blev det värre. Han riktade all sin ilska och manupliativa sadomasiokistiska sida mot de två som fanns kvar.   

 

Gud vad jag är less på att vara mig. 

Denna känslan som jag har just nu, det var den som gjorde att jag hamnade på sjukhus sist med över 50 tabletter i magsäcken. Denna känslan just nu som gör att det finns långa ljusa smala ärr längst mina underarmar, anledningen till att jag slår min hand mot väggen tills jag stuckar den, anledningen till att jag bankar huvudet i väggen och sedan somnar. 

 

Nej, jag säger inte att jag ska göra det, men den känslan jag upplever just nu är anledningen till att jag gjorde/gjort sånt mot mig själv. Att jag retade upp mig på en dum kommentar i veckan och skrev om det i mitt tidigare inlägg skapade tydligen tredje världskriget. 

 

Jag står för det jag skrev, jag blev sårad och det fick mig att tänka på och ifrågasätta vad vuxenhet innebär, vad där är och om det egentligen finns, eller om vi alla är förvuxna tonåringar. Och om det ruckade på deras förhållande så är det väl en fråga som borde kommit upp för länge sedan. 

 

 

"Vad fan har du gjort med håret?" var det seriöst din hälsningsfras till mig. Enda anledningen till att jag är trevlig mot dig är att du är sambo med någon jag håller av. Snacka om att "bli vuxen" har slagit mig med en stor stol i ansiktet. När jag var yngre trodde jag verkligen att vuxna visste bättre, var mognare, handlade efter sina morala riktlinjer och var respektfulla. 

 

Morala riktlinjer my as, vem skutton uppfostrade er till at bli såna oförskämda, översittare? 

 

På något sätt har jag alltid intalat mig själv att när du är vuxen blir det bättre. Men faktum är att jag mer än gärna hade gått tillbaka till skolbänken, vart lite halvmobbad och inte haft så mycket att bry mig om än att vara vuxen många gånger.

 

Så vad är egentligen den här "vuxna personen" vi alla pratar om för det enda jag ser är tonåringar med mer livserfarenhet en större käft och en hel del ansvar. När slutar vi egentligen att mogna och bara blir äldre mer erfarna versioner av oss själva?

 

Jag är nöjd med mitt hår, tackar som frågade.

 

 

 

 

 

 

Inte än tänker jag och medan värmen smeker min kind. Löven skvallrar om något helt annat. Känslan i luften också, på något sätt känns det som att sommaren är över även om värmen lockar på oss fortfarande. Det är skönt att den håller sig kvar en stund till, på förskolan är det helt underbart att kunna gå ut på eftermiddagen och tills väder och mörker stoppar oss kommer vi att fortsätta vara ute så mycket som möjligt.

Tröttheten sitter i och en oro ligger i kroppen. Väntan är ibland olidlig.

På måndag blir det möte efter jobbet, långdag och just nu känns det som döden, på söndag hoppas jag att kroppen är mer villig att hjälpa mig en vecka till.

På tisdag blir det spanska kurs igen och det ser jag verkligen fram emot. Boken kom redan i onsdags så har kikat lite i den, tänkte jag kunde titta lite mer i helgen. Tror verkligen inte att jag kommer bli någon expert i spanska efter en nybörjarkurs men det är inte det som är meningen. Jag får fortsätta med mina talböcker och igår frågade jag Joel om hans mamma eller kusin kunde tipsa om någon bra spansk talande serie. Kolla med engelska som undertext borde ju göra att man lär sig flödet och rytmen mycket bättre.

Undrar lite hur jag hållt mig vaken de två närmaste dagarna. Var på kurs igår direkt efter jobbet och idag åkte jag till min syster och hälsade på det nya tillskottet till familjen. En supersöt liten flicka 3 dagar gammal. Fantastiskt.

 

Än har jag inte somnat på en buss eller sittande iaf, men nu är jag faktislt helt slut. Två dagar, och jag är slut. Känns så himla fel att jag inte kan ha en normal vecka och orka. Orka vara uppe en stund, gå och träna. Göra något efter jobbet. Oftast blir det ingenting. 

 

Glad att jag tagit mig ut. Landande knappt hemma innan jag åkte till syrran, hade jag satt mig ned hade jag inte kommit upp igen. Alltid lika mysigt att få träffa mina syskon barn, mina favorit ungar i hela världen. Träffade brosan och hans dotter på Allum precis när jag skulle åka till syrran och hon lös upp som en sol när hon såg mig och jag fick en stor kram, det värmer i hjärtat. För det känns som hon fick mig att lysa upp som en sol med. Syrrans grabb kan jag sitta och lyssna på en hel dag, en så fantastisk kille. Blir glad bara av att tänka på dem. Lek och språkkompetens som heter duga. Stolt moster och faster. 

 

Brosan skulle också till syrran så vi tog sällskap så jag fick träffa nästan alla mina favorit människor samtidigt. 

 

Fick min spanska bok idag, yey. Läraren sa att det gäller att ta vara på kursen och lära sig självständigt sedan, det är så man lär sig. Och jag håller med honom fullständigt, får man en grund och en bra bas med uttal och tips kan man lära sig mycket mer med själv studier sedan. Fick en cd med boken också, så nu har jag min kurs på telefonen, boken med tillhörande cd, en personlig tränare hemma och en kort nybörjar kurs. Förhoppningsvis lär jag mig ju någonting. 

 

 

 

 

 

 

Fantastiskt roligt att börja spanska kursen. Det ger mig hopp om att jag vill ha en framtid, hur den än ser ut så jobbar jag framåt.

 

Men fy vad jobbigt jag har det med när jag ska åka till olika platser med buss eller spårvagn. Har en skräck för att hamna på fel. Så himla löjligt, vart skulle jag kunna hamna? 

 

men kroppen stelnar till och jag undrar t o m om spårvagnen som går på spår ska svänga åt rätt håll. Visst den kunde åkt rakt fram och åt sidan men det är samma 1a som alltid, den har inte magiskt byt färdväg. 

 

Skrattar nästan åt mig själv. Men i situationen sitter jag som förstelnad, spänner kroppen och trycker ihop käkarna, hjärtat hoppar över ett slag. Panikartat tittar jag runt om den åker rätt väg och andas tyngre. Och den åker ju alltid (nästan iaf) rätt väg med! 

 

Börjar bli nervös nu, förstår inte riktigt varför. En av bitarna är att jag inte har läroboken än. Tänk om hela dagens lektion utgår ifrån den. Boken kommer i veckan, beställde från cdon idag.

 

Finns ju egentligen ingen press på mig. Jag väljer detta helt själv och jag gör det till det de blir. Ändå känns kroppen inte riktigt med mig. Det kommer släppa, säkert så fort lektionen börjar. Förhoppningsvis.

 

Hade en halvtimma på mig ungefär att ta ut hundar, äta och slappna av innan jag skulle vidare efter jobbet. Ganska trött men, men.

Och där försvann jag igen, ner mot botten. Kvinnohormoner, thank you very much. Vill köra Ronjas vårskrik fast det lär bli ett mer desperat och agressivt höstskrik.

Mens helvete, sån tajming också. Behöver inte bli påmind, är verkligen glad för mina syskon och önskar dem all lycka. Det är inte så att jag önskade att det var jag istället. Jag bara önskade så innerligt att det var jag också.

Och jag vet, att det kommer när det kommer, och all den där blaha skiten alla säger för att få mig att må bra. Men det får mig inte att må bättre. Jag ÄR ledsen och olycklig, och det förändras inte för att andra människor försöker underminnera vad jag känner för att jag borde ha tålamod och jag är så ung.

 

Allvarligt jag vill inte vara en gammal morsa.

Ne, så mycket ska vi nog inte ta i. Men jag är vaken, har t o m orkat gå upp duschat och ätit frukost. Har vart pigg de senaste tre dagarna och tackar och tar emot väldigt ödmjukt för jag vet aldrig hur länge dessa perioderna håller i sig.

Börjar spanska kurs imorgon tydligen. Kollade på kurser igår, och den jag hittade började nu direkt. Joel är ju från Chile i grunden och det skulle vara kul att åtminstone förstå språket. Jag tycker det är jätte roligt att mina barn kommer bli tvåspråkiga och speciellt när det är ett så stort språk. Ser inga nackdelar med att kunna flera språk och främst prata med familj och släktingar som inte kan svenska.

Känner mig hedrar över att få ta del av någon annans kulturarv och det berikar mitt liv. Mat, traditioner och de sociala bitarna blir helt plötslig lite roligare och rikare. Självklart skulle det bli det om jag var ihop med en svensk kille också, men då skiljer de sig inte lika mycket från min kultur.

Im going Chilenastyle, woop, woop.... 

 

 

 

 

Tredje gången gillt, fan vad störande. Nu har mitt inlägg försvunnit två gånger. Kommer ju inte ihåg hur jag började, och orkar inte börja om från början i mina tankar hela tiden.

Väntar på spännande nyheter och håller alla fingrar och tår för en speciell person i min närhet. <3

Drömmar då, just nu känner jag att det är nu eller aldrig, jag blir 30 nästa år och drömmen om familj finns kvar men eftersom den inte verkar slå in någon gång snart måste jag hitta något som får mig att vilja gå framåt. Lite känner jag att jag inte åstadkommit något vettigt i mitt liv som jag verkligen är stolt över. Mitt liv är medelmåttigt och jag känner mig inte medel på något sätt och har aldrig gjort det (vilket ego).

Vågar knappt skriva vad vi tänkt, en person i min närhet flippar för minsta lilla och som vanligt är det mitt fel. Jag är så glad över att jag är tillsammans med någon som också drömmer och kan känna att vi tänker framåt tillsammans och vill göra något roligt och spännande tillsammans. Jag måste börja leva för mig själv, jag kan inte stanna i denna världen utan att ta hand om mig själv eller göra något för min skull även om det förändrar mycket. Förändring är något jag måste prova, medicin och detta vanliga liv passar mig inte.

På något sätt känns det som att som att det var en av anledningarna till att det tog slut med exet, han slutade leva med mig och började fokusera på vad han ville och hur han skulle ta sig dit. Vill man vara två och leva tillsammans kan man inte tänka så. Man är två, och man får offra en del för varandra. Som tur var kan drömmar ibland vara liknande och man hittar en gemensam väg.

Jag vill verkligen detta.

 

dagen började lite surt, 

 

 

hatar min ipad, andra gången hela mitt inlägg försvinner när jag trycker på publicera. 

Fast att det är 10 år sedan jag flyttade därifrån känns det fortfarande som hemma när vi kör förbi och jag kan inte hjälpa att få ett stort leende på läpparna. 

 

Men vilken kamp de där 18 åren i Bergsjön var, det började väl inte på allvar förens jag började 7an och byte skola. Falsk blondin och horan blev mitt smeknamn ganska omgående i visa kretsar. Hur gick det till och vart kom det ifrån. Okysst med lite maskara på ögonen, och dessutom blond sedan alltid?

 

Kanske därför jag sökte mig till alkoholen och rökning så tidigt, vad spelade det för roll om jag rökte och drack om folk ändå tänkte sånt om mig. Då kände jag mig iaf lite tuff och det var inte ofta de gjorde något, var mer utstött t.ex  om en kille ville dansa med mig på disco drog flera tjejer iväg med honom och undrade vad han höll på med, med henne kunde man inte dansa. Särskilt tydligt kommer jag ihåg det på Millenium balen vi hade i nionde klass, en söt kille i årskursen under kom och dansade och tre tjejer från en parallell klass drog iväg med honom och jag stod som ett stort frågetecken på dansgolvet. 

 

En dag satt jag på spårvagnen påväg hem från stan, de satt bakom mig, fnittrade och kom med hotfulla viskningar som att jag inte hörde dem. Visste jag ens vilka de var? De gick i min skola iaf. Kändes nervöst att sitta där, skulle de följa med mig av på min hållplats och följa mig mer? De gick av hållplatsen innan och jag kunde andas ut. 

Kommer innanför dörren och tar av mig jackan, då ramlar ett fröskal ned, jag tar automatiskt upp luvan och skakar den, de regnar ned fröskal på golvet och i mitt hår. Nu förstod jag vad de fnissade åt hela resan. De hade suttit och ätit nötter och använt mig som deras papperskorg. Jag föll ned på golvet gråtande. Vad hade jag gjort för att förtjäna det?

 

Att vara svensk i Bergsjön kändes lite som att vara en måltavla. Jävla rasist, hora, falsk blondin, vem tror hon att hon är. Personer jag aldrig pratat med hade massa tankar och uppfattningar om mig. 

 

Så inte ens i skolan kunde jag känna mig trygg, inte konstigt att jag började hänga i Femmanhuset, Vasa parken och andra ställen där ingen kände mig och ingen brydde sig heller. Där var jag bara en i mängden.

 

 

Vilken tur att vi hade föräldramötet så sent i veckan. Känns som jag blivit överkörd av ett tåg. Halsen är tjock och kroppen vill bara sjunka genom madrassen. Huvudet känns tungt och har svårt att röra ögonen utan att det känns obehagligt. 

 

Tack och lov för sovmorgon. Jag klarar en arbetsdag till innan lite långhelg. Tur att jag har min lediga måndag denna helgen. Känner verkligen hur energin totalt dragits ur mig. 

 

Kämpa