Ibland undrar jag varför, varför du skadade oss. Varför du tryckte ned oss så långt i botten att vi knappt kunde komma upp. En del av svaret har jag, du hade en kass barndom med våld och missbruk. Men det rättfärdigar ingenting av de du gjort och sagt.
Ska jag nu bete mig så mot mina framtida barn och skylla på att jag haft en taskig uppväxt. Aldrig.
Jag vet att jag tyckte om dig som barn. Ville ofta ligga brevid dig i soffan och sprang nedför backen utanför lägenheten när jag såg dig komma hem från jobbet. Jag älskade dig. Men jag var också rädd för dig. Skräckslagen faktiskt, ditt humör kunde vände utan anledning, inga tecken fanns på att du var irriterad eller arg. Men plötsligt stod du som ett åskmoln framför oss med svarta ögon. Det kunde hända när som helst, och pågrund av vad som helst.
Vi har precis satt oss vid middagsbordet, alla pratar lite spontant och tar maten som står på bordet. Lugnt börjar vi äta, det känns som om allt är okej, men sedan börjar du prata. Du säger att du ska berätta en rolig historia, och först låter det faktiskt som att det skulle vara något roligt. Men sedan tystnar hela bordet, detta kommer inte sluta bra. Du berättar att du tar upp din lunch på jobbet, som du alltid gör varje dag. Mackor som mamma gjort i ordning till dig varje morgon innan du ska iväg. Det tystnar vid lunchbordet som du sitter vid och någon kommenterar din lunch, "är ni så fattiga så att ni till och med använder skalken" de skrattar. Du skrattar också, jag vet inte om jag ska le och spela med eller bara vara stilla.
Nu börjar du skrika, ställer dig upp, båda händerna på bordet och lutar dig framåt hotfullt mot mamma som sitter mitt emot dig, "en skalk, va.... är det så jävla fattiga vi är så att vi inte ens kan slänga den jävla skiten".
Vi andra fortsätter att äta, om vi slutar matar det bara din ilska, mina läppar darrar och jag har tårar i ögonen. Du slår båda nävarna i bordet och fortsätter skrika, mamma har ingen talan. Försöker att hålla tillbaka tårarna och fortsätter att äta trots att det är svårt att tugga när hela kroppen säger åt mig att fly.
Allt är mammas fel, de skrattade åt dig för att hon är så dum i huvudet som inte ens kan göra ett par mackor rätt. Mamma försöker försvara sig och säger att hon tog hela första biten på brödlimpan, men du vill inte höra. Du sliter av dig skjortan du har på dig så knapparna flyger åt alla håll.
Du går iväg och vi äter färdigt middagen. Jag vet att om vi lämnar bordet och inte är färdiga så kommer du börja skrika igen, då är det mammas fel att vi inte kan äta. Eller så vänder du ilskan mot någon av oss och frågar om maten inte duger, att så farligt arg blev du ju inte. Idiot familj som inte klarar av lite kritik.
Efter den dagen tar mamma alltid mitten på limpan till dina mackor, de allra största bitarna på brödet följer med till ditt jobb och resten är till oss andra. Vad jag hatar att alltid behöva göra fyra eller fem mackor bara för att du inte klarar av att någon drar en sarkastisk kommentar eller skrattar.
