Medan jag febrilt försöker få vänner och bekanta att följa med på Ladies Night eller sälja dem går allt bara åt helvete. I början av månaden tappade Joel en 500-lapp och nu har jag gjort samma sak! 1000 spänn av månadens bugdet rent åt helvete och när jag kommer hem har en av hundarna (jag tror jag vet vem) ätit upp min laddare till laptopen.
När jag går hem från jobbet på onsdagar känns det alltid som att jag ska ramla ihop och jag gör allt för att peppa mig själv, ett steg till, ett steg till. En promenad på 20 minuter går i mitt huvud ett steg till..... Pengar är visst pengar, men kan man verkligen säga så i ett kapitalistiskt samhälle? Allt handlar om pengar i någon mening. Vi vill ha, vi vill leva gott, vi vill resa, äta, gå på bio, ha nya skor, behöver nya skor.
Jag somnar e stund och kopplar bort mig från omvärlden, det är min Onsdag.
Sträcker ut armarna och blundar, "jag klarar veckan jag är inte rädd........ (andas) jag klarar veckan jag är inte rädd". Jag är helt slut på alla sätt, men jag fortsätter kämpa. Just nu tar jag en dag i taget, alltid med målet att klara en hel arbetsvecka utan att bli sjuk eller att vilja att ge upp.
Just nu känns det verkligen som att jag sjukskriver mig själv, har jobbat 90% ett tag och innan det 80% på mitt egna initiativ, inte för att jag vill vara ledig egentligen utan för att jag vet att jag inte klarar mer utan att falla i sönder. Vad gör man, nu hoppas jag på 80% i november och december men det känns som att chefen verkligen vill få in mig på 100% igen. Klart det är hennes mål, jag är värdefull och en bra tillgång, bla bla bla...
Vid detta laget känner jag min kropp och mitt psyke tillräckligt väl för att säga att jag klarar mig nätt och jämnt som det är just nu och 100% skulle definitivt knocka mig igen. Just nu vet jag inte ens hur jag ska resonera, ska jag ta mig till läkarna igen och försöka förklara och trycka på hur jag mår och vad jag klarar eller ska jag fortsätta sjukskriva mig själv och gå ned i tid på egen bekostnad. Lite känner jag väl att det är mig det är fel på och kan jag inte jobba så har inte försäkringskassan någon förpliktelse men vad är den annars där för?
Det är ju inte som att jag vill bli sjukpensionär eller jobba jätte lite, jag vill bara överleva utan att vilja försvinna ner i mitt djupa mörka håll där ingen annan är välkommen. Ja vill vilja.....
Nu har jag verkligen satt mig i skiten, och denna gången är det lite värre än de 900 spänn jag blåste på att tro att människor skulle vara intresserade av att gå på cupcakes dekoreringskurs med mig.
I två år 2011 och 2012 har jag gått med på ladies Night. Första gången åt vi ute och hade endast show biljetter, det blev tajt med tid att äta och kom precis när showen skulle börja, missade förfesten och stämmningen innan showen och nog var det egentligen lika dyrt som show och middagsbiljetterna. Platserna kändes lite off och även om stämningen var på topp kände vi att planen inne på skandinavium hade vart så sjukt roligt att sitta vid. År två vi går all in och köper de dyraste biljetterna, middagen är god och platserna är DIREKT vid scen, kanske t o m lite för nära. Man får ingen helhelt av scenen och goodiebagen innehåller egentligen inget toppen bra.
År tre 2013, middag och platser längre bak på planen bokas och betalas i februari, är så säker på att vi blir lika många igen. Ju snabbare man betalar ju längre fram hamnar man efter de dyraste biljetterna. Men nu står jag här med tre biljetter över på 1095kr/st. Bra Susanne, klappa på huvudet.
Idag frågade Joel mig varför jag knappt bloggar längre, och sanningen är att jag är rädd. Rädd för hur andra tolkar och sura miner om jag verkligen skulle vara ärlig och säga vad jag tycker och tänker.
Jag håller alltid inne allting, jag säger inte till att jag känner mig ensam och att vänner ibland känns som främlingar, är de mina vänner eller är jag bara utfyllnad. Har jag bara några bekanta egentligen. I fredags på jobbmiddagen förstår jag att det är många som känner sådär, och en stor rädsla jag har är att när jag fyller 30 år nästa år skulle ingen komma om jag ville ha en fest. Det var mycket därför jag rymde utomlands när jag fyllde 25, för vem skulle komma? Ingen kommer på halloween.... Känner mig tragisk.
Att bli eller inte bli mamma stressar mig något fruktansvärt, imorgon ska jag lämna blod igen för att de ska se om jag ens har ägglossningar, massa andra prover togs i torsdags och självklart är jag nervös över alla svar. Och jag undrar om jag inte blir medbjuden på utflykter och annat av mina syskon för att jag inte har barn. Eller om de kanske inte tycker om mig. Kanske är mitt humör och min ångest för jobbig för andra att hantera. Kanske är lättare att inte ha med mig, utesluta mig, jag vet inte.
Just nu känner jag mig sjukt trasig och livsglädje är verkligen någonstans i botten, den enda saken som får mig att hålla mig över vattenytan är Joel även om även han kastar vatten över mitt huvud ibland.
Idag vaknade jag inte förens halv tre fast att jag gick och la mig innan tolv igår. Vaknade flera gånger av att jag svettades och nästa hyper ventilerade, mina rädslor och tankar tankar gnager mitt inre och gör varje stund nästan plågsam.
Jag är så trött på att hålla allting inne, men jag vet att om jag säger något kommer människor bli sura och inte förstå. Eller så kommer de förstå men de kommer inte hålla med eller stötta mig.
Jag är trött, grinig och känner mest för att banka huvudet i väggen svimma och aldrig mer gå upp. Men jag går till jobbet, jag pysslar med barnen och är närvarande i huvudet hela dagen.
Jag orkar ta mig vidare till spanska kursen även om jag bara hann käka en smörgås innan jag skulle gå ut i spöregnet till bussen, med sambon som insisterade på att det såg ut som att jag behövde en ciggaret? Jag som "slutat". Tydligen, nja.
Jag missar bussen hem när läraren måste hitta alternativa dagar då han vill ta ledigt två kurstillfälllen. Så där står jag vilse i pannkakan på järntorget med 30 % på batteriet och en jävla västtrafik app som inte gör någon nytta. Lyckas själv lista ut efter en kvart att jag kan ta 3an och förmodligen hinna med nästa buss från svingeln.
Väl hemma hade jag självklart lagt nycklarna i min andra jacka och sitter nu i trappuppgången med 7% i batteri. Joel skulle komma hem ungefär nu men sjävklart var det en poliskontroll på vägen och jag får sitta här 20 min till innan jag kan slänga mig i säng för glömde jag nämna att jag måste upp vid 05 imorgon.
Känns som jag bloggar väldigt ojämnt just nu, kanske är det för att jag mår sämre just nu och har svårt att sätta fingret på varför. Fast egentligen vet jag varför men det får jag inte skriva här.
Många bloggar är hyllade inte så att det är så många som läser min, men många uppskattar att man kan beskriva och hantera sina känslor öppet. Många känner igen sig, jag är med i en grupp på facebook som har hjälpt mig en del, ibland känner jag lite "vad är detta för människor". Men oftast känner jag igen mig och kan relatera till känslor och problem.
Konstigt nog så känns det som att jag har glömt att ta min medicin i flera dagar, har problem med att röra ögonen sidleds för snabbt för då får jag någon typ av svindel/yrselkänsla. Paniken kommer så fort Joel inte hör vad jag säger eller säger emot. Typ allum idag, säger att jag tycker något är fint, han svarar nä den var inte fin, jag svarar tillbaka irriterat "men jag tycker den var fin". Jag förstår ju vad han menar, men ändå känns det som att han kör över min åsikt och gör den "fel".
Ofta frågar jag mycket som har med ett kontrollbehov att göra, och jag ser inte själv vad det är för fel eller jobbigt med att jag frågar något. Men tydligen är jag tjatig. Hur arbetar man bort något man inte håller med om? Många saker har jag lär mig att jobba med men detta är så himla svårt, eftersom jag inte ser det som en verkligen jobbig egenskap. Jag kontrollerar min omgivning, och dubbelkollar kanske trippelkollar om det funkar eller hur det ska lösas. Jag behöver det och jag vet ärligt inte om det är något jag kan jobba bort.
Mår mycket bättre idag, i både kropp och huvud. Har en mardrömsperiod nu också, drömmer oroligt och konstigt. Tydligen var jag den äldsta tjejen i Narnia i förrgår, men min dröm var helt annorlunda än någon film/bok.
Hoppet om att orka laga mat och vara uppe ikväll är högt. Imon är det fredag, på onsdagen/torsdagen brukar jag känna att jag klarat av veckan. Även om det känns på håret ibland.
På måndag är jag ledig men ska jobba 13-16 ändå då vi har utbildning. Men det jämnar ut sig på torsdag när Joel och jag ska till sahlgrenska samma tid.
Samtidigt som jag är så tacksam över mina tidiga onsdagar då jag kan gå hem och ha min "sovdag", känner jag en stor ilska och irritation över att fritiden blir ingentid alls. Den försvinner i en dimma av sömn och är svår att bryta, ville så gärna orkat klippa mig idag, men hela dagen har jag tagit en timma i taget och önskat och hoppats att jag ska klara nästa timma utan att ramla ihop. Somnade på min rast och de två sista timmarna kändes inte farliga som tur var.
Är förvånansvärt fortfarande sjuk, även jag inte har någon feber, vill förkyldningen inte släppa och en känsla av svaghet i kroppen drar mig nedåt marken.
Hemma var det bara att bädda ner sig, sov till kl 19 och har hållit mig vaken en stund för att få någon form av egen tid. Men nu är det dags för sängen igen.... Värdelöst.
Hjärtat slår fortare, trycker ihop käkarna krampaktigt. Får spänningsvärk i käkarna och blir pirrig i hela kroppen. Allt på grund av att jag missade spanskan förra veckan när jag var sjuk.
Känner mig oförberedd, som om alla helt plötsligt kan spanska och jag missade hela skiten. Så löjligt, jag vet ju det så väl, och om jag fokuserar så slutar. Men sekunden jag slutar koncentrera mig på det kommer det tillbaka. Och det är ju inte som attt jag jan hålla tankarna där jag vill så längr. Jag måste göra annat, sitta stilla, gå på och av buss och spårvagn.
Känner mig tung, både i kropp och själ. Något gnager på mig och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Finns många saker som spelar in, trivsel, planer, tankar om framtid och vad som hänt.
Besökte brosan igår och deras nya tillskott. Deras större dotter växte flera kilometer när man såg det lilla knytet. Magiskt det där med barn vilka underbara känslor de ger oss. Både bra och dåliga förstås. Men eftersom andra går igenom det både en och två ibland tre och fyra gånger måste det ju vara värt det.
Sedan kommer rädslan, kan jag vara en bra mamma, visst jag jobbar med barn och så men helt ärligt är det ett jobb. Vi går in i en proffisionell roll, har rutiner, regler och mål. Hemma ser det ju inte riktigt ut så.
Så en djup rädsla både för att inte kunna få barn och att få barn börjar verkligen väckas i mig nu när det börjar bli aktuellt.
Äntligen frisk, eller ja. Det beror ju på hur man ser på det. Jag är ju kroniskt psykiskt sjuk, men feber och hosta är borta och snuvan är mer en standard höstnäsa nu. Men hur ska man egentligen se på psykisk ohälsa, är jag sjuk? På ett sätt vill jag säga nej, det är bara mitt huvud som krånglar. Men det är ingen medicinsk ångest utan miljö och stress betingat. På ett annat sätt vill jag att alla ska veta att jag är sjuk. Inte så att man ska tycka synd om mig, det kan jag leva utan. Men så att man förstår mitt beteende. Varför jag är så som jag är, egentligen vet jag inte ens om jag vill kalla mig sjuk då heller. Men medicin behöver jag ju dagligen så vad beslutar om jag är sjuk eller inte? Kanske spelar det ingen roll, jag är ju jag, med eller utan tabletter. En högfunktionerande psykiskt sjuk människa, vad hemskt det låter. Undra vad det står i min journal. Massa fina medicinska termer för att vara knäppjök.
Joel har fått se en del nu när vi vart tillsammans nästan ett år. Humörsvängningar, överdriven rädsla och ångest för både små och stora saker. Värst var förra helgen, då såg han en sida som jag hoppades aldrig skulle behöva komma fram igen, agressiv och okontrollerad, händer väl max engång om året och lite tycker jag att det är hans fel med. Jag har ju lärt mig att säga till när jag behöver utrymme men det är svårt när människor inte lyssnar och inte förstår vad jag behöver. Men förhoppningsvis förstår han till nästa gång och slutar vara så fruktansvärt envis med att fortsätta diskutera när jag säget stopp. Men det är inte lätt, och som jag brukar säga när han klagar på mig, "du är inte så lätt att leva med heller". Alla har vi våra brister och som par måste man försöka hjälpa varandra, även om det betyder att man måste backa ett steg eller två. För när det kommer till mig riskerar man inte bara att det blir gräl och höga röster, inte när jag kommer förbi min tröskel. Och eftersom jag lärt mig säga stopp så måste han hjälpa mig hur mycket det än tar emot.
Det är tydligen fredag, hur hamnade jag här. Vart sjuk hela veckan och denna veckan har bara försvunnit i en dimma av feber och förkyldning. Missade spanska kursen på tisdag kväll men har lyssnat på ipaden och försökt vara lite aktiv med nummer och ordförrådet. Hoppas att något kanske fastnat iaf. I onsdags blev jag faster igen till en liten gosse. Så mysigt med små bebisar i familjen som man får gosa med, och fick låna brorsdottern en stund när lillebror föddes.
Orkade oss bort till Jeff Dunham på onsdagkväll och tänkte jobbat igår, men det gick ju sådär. Vaknade med feber igen och värre förkyldning än i början på veckan.
Inte bloggat något speciellt i veckan men det har jag inte haft ork eller lust att göra. Nu vill jag bli frisk....
Infektionskänslig? Jovisst, men som vanligt känns de så himla löjligt. Frågade chefen sist om inte arbetshälsan borde göra någon genomgång av mig. Det var ett halvår sedan iaf, förstår inte varför jag blir sjuk så ofta.
Javisst jag jobbar på en förskola, men nu har det vart helg och igår var jag ledig och inte har jag slickat på någon bussstolpe eller nåt. Men ändå ligger jag här, igen. Som en liten ihoprullad boll i sängen och mår skräp.
Ännu engång har jag färgat sönder håret. Men allvarligt så här illa har det aldrig varit förut. Måste till frisören omedelbums och klippa av en hel del. Helst vill jag ju låta det vara, men den här blonda färgen är inte ens i närheten av min egen.
Drömmen om långt hår har alltid vart kass, svenskt tunt hår. Verkligen tråkig kvalitet, sen är det inte rak, men inte vågigt heller. Det har en lock eller böj här och var.
Roligt det där med hår, att det gör så mycket av vårt utseende. Klipp, klipp. Har inte alls någon lust att klippa av mina såkallade längder nu när jag faktiskt sparat det. Men gummihåret måste bort.
Det är roligt att en enda mening kan göra så stor skada. Läs texten utan den så kommer mitt budskap fram, och ingen kan ta åt sig. Men för att jag valde just det exemplet som starten till min fundering, som jag by the way haft länge. Blev det en världskatastrof.
Så läs inlägget en gång till med nya färska ögonen. Problematiseringen handlar om oss allihoppa inklusive mig själv. Så varför kunde en mening skada så fruktansvärt. Var det för att jag stod på mig just här, och inte i verkligheten? Men hur ska jag ha lärt mig att våga säga emot de vuxna om jag aldrig fått göra det innan.
Om man levt sina första tjugo år med skräcken av att säga emot en vuxen kan kosta dig ett slag, två. Eller psykisk terror de närmsta dagarna, hur och när skulle jag lärt mig att stå upp för mig själv. Orden i skrift är allt jag har, här vågar jag. Här kan jag uttrycka mig.
Så läs igen, utan den där meningen som ändrade allt.
Snacka om att "bli vuxen" har slagit mig med en stor stol i ansiktet. När jag var yngre trodde jag verkligen att vuxna visste bättre, var mognare, handlade efter sina morala riktlinjer och var respektfulla.
Morala riktlinjer my as, vem skutton uppfostrade er (här borde jag skrivit oss, för det är alla jag refererar till) till att bli såna oförskämda, översittare?
På något sätt har jag alltid intalat mig själv att när du är vuxen blir det bättre. Men faktum är att jag mer än gärna hade gått tillbaka till skolbänken, vart lite halvmobbad och inte haft så mycket att bry mig om än att vara vuxen många gånger.
Så vad är egentligen den här "vuxna personen" vi alla pratar om för det enda jag ser är tonåringar med mer livserfarenhet en större käft och en hel del ansvar. När slutar vi egentligen att mogna och bara blir äldre mer erfarna versioner av oss själva?
Människan, den känsligaste arten som finns, inte sant? Vi tar åt oss, värderar andras meningar och stör oss på det ena och det andra. Han är för tjock, hon har en ful frisyr, han pratar konstigt. Kanske är det just detta som gör oss så farliga. För naturen och för varandra, vi skapar krig och våra revir är överdrivet stora jämfört med vår betydelse för jorden.
Vi anser att vi har rätt till natur, land och hav utan att ta hänsyn till något annan. Vi art bestämmer och rankar andra djur, skadedjur kallar vi visa. Nödvändiga kallar vi andra, om vi hade frågat världens djur så hade de nog hävdat att det var vi som var skadedjuren som inte fyller någon funktion.
Det är vår hjärna som gör oss svaga, andra djur lever för att föröka sig och överleva. Vi kräver, ser saker som mänskliga rättigheter och kväver allt i vår väg. När fick vi rätten att tala för hela planeten. Några ser problem, men alla ser bara sin egen sak, ett djur är utrotningshotad, is smälter, krig härjar. Medan problemen hoppar sig förökar vi oss som en pest och morderjord skapar hela tiden sjukdomar för att förhindra oss.
Morderjord försöker döda oss, hon krigar för sitt liv eftersom vi sakta men säkert mördar henne.
Friday, friday, let's get down on friday. Varför kan jag den meningen och varför var det de första jag kom på när jag tänkte på att det är fredag?
Så sjukt jävla gött att känna att halva arbetsdagen gått och att man har hela helgen framför sig + en ledig måndag.
Jag har klarat ännu en hel arbetsvecka och mår "bra" orkar inte utveckla det, just nu räcker det med att må bra. Att inte må dåligt är en vinst i sig.
De två senaste kvällarna har jag kunnat spendera i Joels famn framför tvn och det känns extra lyxigt och ger mig energi och värme att fortsätta framåt.
Planerna inför nästa år börjar ta form och med spänning ser jag fram emot ett nytt sorts liv.
En så sjukt bra verklighetsbaserad feelgood film, Blind side med Sandra Bullock från 2009. Joel har tydligen sätt den massa gånger, visade mig trailern, stängde av efter halva trailern och sa direkt att jag ville se filmen istället.
Hopp om människor, att det finns så underbara, accepterande och aldeles underbara människor. Viljan att ge kärlek och växa som person. Klart vi gör bra och snälla saker för vår egen skull, handlingen är i sig självisk eftersom du mår bra av att hjälpa.
Men det är ju så det ska vara. Goda gärningar belönas med kärlek och feelgood känslor precis som denna filmen lämnade i mitt hjärta.
Skulle lätt kunna tänka mig att vara fosterförälder eller adoptera i framtiden.
Känns lite sönder tjatat att jag är så trött jämt, men det är så. Det är nog en av de svåraste sakerna att hantera just nu. Den onda cirkeln är i full gång, jag är trött på grund av medicin och ångest. Jag blir piggare av att träna regelbundet men jag orkar inte gå och träna.
Dummaste bortförklaringen någonsin men även om jag sovit "middag" i flera timmar efter jobbet kommer jag snart att somna för natten och det är en kamp att håla ögonen öppna i denna stund.
