Det är inte sant......
Kategori: Allmänt
Jag kommer inte att dra hela historien om mig och mitt ex, det viktigaste att veta är att efter att jag började använda medicin och b
MEN ÅH, ALLT JAG SKREV FÖRSVANN..... Får försöka skriva om det senare.
Doctor, doctor
Kategori: Allmänt
När jag träffade läkaren fick jag fylla i en liten krysslapp som han satte in i en poängfolder. Du har inte depression, du har ångest sa han. Enligt tabellen hade jag ett poäng från topp poäng i ångest.
Ångest? Vadå ångest, vad är det, hur funkar det? Snacka om att man fick sig en tankeställare. Fick en medicin som skulle lindra på långsikt och en annan vid mer akuta tillfällen. Blev remiterad till vårdcentralens egna psykolog där man kunde få några samtal. Medicinen kunde till att börja med göra ångesten värre och självmordstankar kunde vara vanligt förekommande. Så till att börja med skulle mina symtom bli ännu värre än var de redan var.
Mina symtom:
- Överdriven rädsla och oro
- kroniskt beredskapsläge
- överdrivet sömnbehov
- irritabilitet
- koncentrationssvårigheter
- vanmaktskänsla
- vanföreställningar
- illamående
- yrsel
- bröstmuskel sammandragningar
- självmordstankar
Det var inte lätt att jobba denna perioden. Yrsel, irritation, överdrivet sömnbehov och koncentrationssvårigheterna gjorde det näst intill omöjligt att fokusera, hålla sig vaken och gå rakt.
Vanföreställningarna eller fantasierna som jag refererat till innan började däremot avta. Jag som hade trott att det var jag som var helt galen och en fullkomlig idiot som inte kunde styra mina egna tankar från förföljelse, katastrofkänslor och kroniskt beredskapsläge. Jag kunde äntligen slappna av lite på promenaden till jobbet. det fanns ingen som skulle hoppa på mig, en varg väntade inte på att käka upp mig och jorden skulle inte sluka mig hel.
Rädslan för att vara hemma fortsatte dock, jag ville inte gå nära fönster, drog gärna ned persiennerna och var fortfarande överdrivet rädd för att min pappa skulle stå i trappuppgången eller utanför huset när jag kom ut.
Psykologen vårdcentralen ordnat kunde jag till att börja med träffa två gånger i veckan, sedan en gång i veckan några gånger till. Egentligen fick hon enligt reglerna bara träffa mig fem gånger, men kunde tänja på dem en bit. Hon jobbade fort och var väldigt noga med att säga att detta bara var en start. Hon rekommenderade universitetsstudenter som kunde hjälpa mig under sin sista termin innan de blev psykologer, detta var mitt enda alternativ om jag inte ville gå privat. Ca 800 kr per gång, och jag skulle behöva gå två gånger i veckan enligt henne.
Det var skrattretande, hur skulle en förskolelärare ha råd att lägga flera tusen på en psykolog i månaden. Skulle jag välja mellan att leva och äta och att få hjälp?
För att inte slösa någon värdefull tid koncentrerade vi oss på mina största svårigheter och arbetade med dem, jag fick hemläxor att arbeta med och tillslut kände jag mig trygg hemma. Rädslan hemma kom ifrån att jag aldrig känt mig trygg hemma som barn. Att bearbeta detta och inse detta hjälpte nästan helt.
Exet och jag fortsatte att planera bröllop och barn. Eller snarare jag när jag inte sov, för det gjorde jag konstant nu. Jag orkade knappt göra någonting. Efter jobbet sov jag tills det var dags att gå upp och jobba igen. En ond spiral hade satt igång och på jobbet fick jag ofta kämpa för att hålla ögonen öppna. Det enda som höll mig från att ta tag i mina självmordstankar var hoppet om barn och att bli frisk.
Dags att söka hjälp
Kategori: Allmänt
Att känna sig ensam i ett förhållande är nog den värsta känslan jag vart med om. Rädslan och skräcken för att inte kunna få barn växte månad efter månad, när jag försökte prata om mina tankar och rädslor med exet avfärdade han mig bara. Det ordnar sig var han inställning och jag kände mig bara mer och mer distansierad till honom.
Eftersom jag inte kunde sätta ord på känslorna då, flydde jag in i mig själv. Yrseln kom tillbaka med full kraft och började påverka mig på jobbet, yrseln varade i dagar ibland veckor i sträck. Jag blev ofokuserad och hade svårt att koncentrera mig. Eftersom jag arbetar med barn och deras säkerhet, deras framtid. Beslutade jag att det var dags söka läkarhjälp. Jag kunde inte vara lätt irriterad och ofokuserad när det gällde dem.
Är du sjuk igen!
Kategori: Allmänt
Nu var det nog nästan två månader sedan jag var sjuk och det är jag tacksam för. Men nu ligger jag här igen, huttrar, fryser, blir varm, svettas och sådär går det runt i en ond cirkel. Täcket på, täcket av.
Jag vet inte hur andra upplever detta som har ångest, men min kropp verkar ge upp så fort det är något litet som gör mig stressad eller orolig. De vanligaste problemen jag har är feber, med eller utan förkylning, magsjuka med de trevliga läckagen som hör till, kramp i magen och illamående. Men har även haft öroninflammation och halsfluss någongång de senaste åren.
Jag jobbar på förskola och visst där är man väldigt utsatt, men oftast känns det som att jag är mer mottaglig för att bli sjuk för att min kropp ligger i beredskapsläge hela tiden.
Sedan blir jag ledsen och arg för att jag är sjuk igen, besviken på mig själv och min kropp som inte kan hålla sig frisk och får ångest för att jag är hemma. Någongång har jag tagit en febernedsättande och jobbat ändå men i längden har det bara blivit värre och två gånger har det gått över i virusinfektioner (säger jag rätt nu?) som krävt pencillin och ännu flera sjukdagar. Om jag stannar hemma med feber, m m tar det oftast två sjukdagar sedan är jag på jobbet igen, men om jag jobbar igenom febern med febernedsättande kan det ta upp till två veckor innan jag ens känner mig okej igen och behöver sova varje eftermiddag och hela helgerna.
Ibland är jag rädd för att det är något annat som är fel, men det är nog bara ångesten som pratar. Mitt immunförsvar är verkligen skit. Hälften sitter i magen sägs det och eftersom jag kräks då och då borde det ju vara stört av det också?
Undra hur andra har det?
Bakslag
Kategori: Allmänt
Haft en jobbig helg, försökt vara aktiv. Men det har resulterar i yrsel och en lätt fallkänsla i kroppen. Blir trött och måste sova fast jag sovit bra hela nätterna. Irriterad och värst av allt vilsen.
Eftersom jag inte känner igen personen jag blir när jag har hög ångest nivå blir jag arg, ledsen och vilsen. Vem är den här jävla personen som inte ens klarar av att gå i en folkmassa, som inte kan ta tag i sig själv och ha roligt. Vill gå och träna, tänker på det hela tiden.
Tycker om att träna och både jag och läkarna vet att jag mår mycket bättre då. Men en del av mig vill inte bli bättre.
Jag vill gömma mig under sängen, sova bort dagarna och gå upp i en annan tid. Komma fram när jag mår bra igen.
Men världen fungerar inte så.
Kulturkalaset
Kategori: Allmänt
Kan inte låta bli att gå ut för att jag känner såhär, det är bara andas djupt och kämpa vidare.
Ångest och kärlek -del 2
Kategori: Allmänt
Att känna oro och rädsla i ett förhållande hela tiden gjorde att jag började söka bekräftelse, ju längre vi vart ihop och han klagade på mig ju "jobbigare" blev jag och undermedvetet tänjde jag på gränserna hela tiden.
Irritationen gick över i ilska, svartsjuka, sjuklig oro och ibland helt orationella beteenden. Även om jag var lycklig och hade roligt tillsammans med honom hängde oron över mig. Var han lycklig? Var jag alltid sur? Om jag var så hemsk och jobbig varför älskade han mig då?
Efter 8 månader tillsammans var vi redan förlovade, hade planer på familj och ville gifta oss. Vi hade samma tankar och önskan om en familj och både kände sig lite traditionella i tankarna på giftemål innan barn. Vi bestämmde oss för att vi ville gifta oss i rådhuset, intimt bara jag och han. Tanken på att vara varandras och ge varandra löftet om evigkärlek var stärkande och precis det vi ville. Han var min första kärlek som vuxen.
Sedan hände något hos mig när jag skulle boka tid på rådhuset. Prinsessdrömmen knackade på fönstret och ville komma in. Var jag verkligen nöjd med min gräddvita knälånga spetsklänning som hängde i garderoben. Skulle jag verkligen inte ha en "riktig" bröllopsklänning, håruppsättning, fotograf och min familj där. Ingen kyrka, fest, vänner, middag.... Skulle jag ångra mig resten av livet att jag inte gjorde något mer av vårt bröllop.
I efterhand förstår jag bara att det var min ångest och oro som byggde upp en drömbild av vad man skulle göra när man gifte sig och inte vad han och jag ville göra. Men jag lätt mig ryckas med, och ett litet bröllop som vi ordnade själva med 32 gäster, kyrka och middag stod helt plötsligt på bordet. Vljan att vara normal och göra det rätta blev för avgörande.
Vi bestämde oss för att det inte gjorde någonting om jag var gravid när vi gifte oss, rekomendationen var att sluta med p-piller minst 3 månader innan man ville börja för att alla väggar och slemhinnor skulle hinna återhämta sig för att inte riskera missfall. Så plötsligt hade jag inte haft p-piller på ett halvår och bröllopet närmade sig.
Han hade börjat jobba väldigt mycket och vi försökte spara så mycket som möjligt för att betala bröllopet och åka på en smekmånad. Problemet var att han jobbade kvällstid och jag dagtid. Helt plötsligt insåg jag att vi hade haft 2 timmar vaken tid tillsammans på 2 veckor och så fortsatte det.
Jag kände mig så otroligt ensam. Jag planerade bröllopet, resan och kom hem till en tom lägenhet varje kväll. Han jobbade, spelade dator när han kommit hem för att varva ned och vi sov tillsammans ett par timmar om natten om ens det.
Ångest och kärlek - del 1
Kategori: Allmänt
Mitt tidigare inlägg idag innehöll lite tips, råd och fakta för anhöriga, med någon i sin närhet med ångestproblematik. Två av styckena var speciellt intressa för det jag tänkte skriva om nu.
- Kritik
Ångestsyndrom är riktiga. Inte inbillade. Om den anhörige inte förstår allvaret kommer ett tillfrisknande sannolikt ta mycket längre tid.
- Uppmuntra
Ingen mår bra att få pålagt en skuld på grund av att andra i en omgivning påverkas negativt av din ångest. Möt istället den drabbade med uppmuntran och positivitet om sin egen förmåga.
Just dessa bitarna har nog varit de absolut svåraste i mina tidigare förhållanden. 2008 hade min ångest problematik startat på allvar och gamla symtom blev värre och nya kom till. I tidigare förhållanden hade jag ofta fått höra hur grinig och sur jag var jämt, hur jag omöjligt kunde vara så negativ och fientlig mot livet och att det var svårt att leva med mig. Detta tärde väldigt mycket på mig även i de tidigare förhållanden, men denna gången var det annorlunda. Detta var första gången jag faktiskt brydde mig om det tog slut. Och tanken på att det skulle vara mitt fel var väldigt skrämmande.
Efter att den sk "smekmånadsperioden" var över började även samma problemen i det nya förhållande. Jag kunde saknat honom en hel dag och vara överlycklig när han skulle komma hem, men direkt dörren öppnades var allt som bortblåst. Små saker blev gigantiska problem och irritationen var på topp.
Varför hade han inte ringt och sagt att han blivit sen från jobbet. Hur svårt kunde det vara, hjärtat slog snabbare, fick en känsla i kroppen som att det inte längre var jag och humöret svängde på några sekunder. Klarade inte av om han gjort hastiga planer eller glömt att berätta något för mig om kvällens händelser. Att inte veta och inte ha kontroll över vad som hände framåt gjorde mig stressad och panikslagen. Jag kunde vara hungrig och väntat på honom så att vi kunde äta middag tillsammans medan han precis hade ätit på restaurangen han jobbade på.
Under denna perioden visste jag inte att jag hade GAD (generaliserat ångestsyndrom) och detta gjorde bara saken värre. Skulden och ångesten över att det var mig det var fel på det hängde över mig konstant. Det hade mina tidigare pojkvänner sagt och nu sa även han det. Då måste det ju vara sant? Det var jag som inte kunde hantera mig själv, spontanitet och mitt humör.
Ett svårt val!
Kategori: Allmänt
I början på 2007 hade jag ny pojkvän och var tillbaka i Göteborg igen, mina föräldrar var skilda sedan en tid tillbaka och jag levde på en tältsäng hos mamma och lillasyster. Samtidigt som jag var otroligt lycklig över mitt liv med den nya pojkvännen fortsatte problemen med illamående och bröstsmärtor. Jag hade även börjat få sura uppstöttningar och rapade mer eller mindre under hela dagen. Speciellt jobbigt var det under föreläsningar, tystnaden la sig över salen och det enda jag kunde tänka på var att jag var så äcklig och inte kunde låta bli att rapa, även om jag försökte vara diskret kändes det som att alla visste.
På något sätt kändes det som att min problematik blivit till min vardag och jag hade nästan slutat reflektera över varför och försökte acceptera mina brister och försökte göra det bästa av det jag hade.
2008 hade jag och killen flyttat ihop och Oliver (hunden) hade hunnit bli två år. Efter att pappa hotat min lillasyster och mamma ett år tidigare hade jag börjat få yrsel episoder i flera dagar varje gång jag hade pratat i telefon med honom. Jag var arg och oförstående till hur han behandlat familjen då han själv växte upp på barnhem i perioder då hans mamma var sjuk och misshandlades av sin pappa och morbror under hela sin egna uppväxt. Tillslut sa jag till mig själv att det inte är värt det längre, och valde att utesluta honom från mitt liv. Även om jag fortfarande var rädd och orolig för att han skulle försöka kontakta mig var det lättare för mig att utesluta honom helt och yrselepisoderna avtog mer och mer.
Efter nästan 4 år på högskola hade jag äntligen börjat arbeta som förskolelärare och såg fram emot dagar fyllda med barn skratt och utmaningar.
De kallar mig galen
Kategori: Allmänt
Min ångest har aldrig känts riktigt legitimerad, även om min uppväxt vart tuff och jag levt i rädsla i stort sätt hela mitt liv. Det har vart svårt att förstå och se de tidiga symtomen som kom redan när jag var barn och tonåring.
Jag har undrat vad som vart fel på mig, om jag vart onormal eller galen. Nu vet jag bättre, men det var svårt att se någon anledning till konstant illamående på morgonen och bröstmuskelkrämpor med andnöd. Varför jag la mig på bilvägen som nioåring och önskade att någon bara kunde köra över mig. Anledningen till att jag hellre satte mig vid ett stup än gick hem efter skolan.
Illamåendet var inte så svårt att leva med från början, när jag hade vart uppe en stund försvann de oftast, det var först när jag började på högskolan -05 och flyttade hemifrån som illamåendet blev så illa så jag började stannade hemma då och då. Inte kunde gå upp på flera timmar på morgonen och var övertygad om att jag var sjuk och skulle spy när som helst.
Visst fanns en oro och en stress som jag tidigare skrivit om i inlägget :(http://angestandme.blogg.se/2013/august/hjalp-vada-angest-borjan-pa-min-resa-2.html) ang min pappa. Men egentligen var det mycket djupare än så, hade jag övergivit min lillasyster och mamma ensamma med honom? Hade jag flytt på bekostnad av dem, vad skulle hända när jag inte fanns där, gjorde mat till hela familjen, höll min syster sällskap och på något sätt höll honom i chakt, genom att alltid göra som han sa, vara överenergisk när det gällde att tycka precis som honom och vara förstående. Jag säger inte att det var så, men jag undrar om det finns en sanning i det.
Min syster har alltid varit så stark, vågat säga emot och tagit sitt egna parti mot honom. Och visst råkade hon ofta illa ut p.g.a det men hon var min lilla hjälte. Jag vågade inte vara som henne, bad henne vara mer som mig nästan varje gång han hade vart på henne, inte säga emot, bara säga "ja, pappa" men egentligen önskade jag att jag var mer som henne. Kanske hade jag behållt lite av min värdighet då, inte vart så rädd för honom nu och hatat mig själv mindre. Kanske hade någon smäll då och då vart mer värt än att vara psykiskt nedtryckt och alltid känna sig så värdelös.
Bröstsmärtor hade jag också haft då och då sedan tonåren men nu kom de oftare, och intensivare. Under en vfu (verksamhetsförlagd utbildning) höll den i sig lika intensivt i över 30 minuter innan jag ringde 1177 och bad om råd. "Ta en muskelavslappnande värktablett om det inte går över åker du in till akuten". Men självklart hjälpte värktabletten. Efter det började jag även förstå de episoder jag haft med bröstsmärtor. Även om jag inte förstod varför jag fick dem, visste jag att det var psykiskt och inte fysiskt. Även om det inte var en diagnos var det en start till att förstå och underlätta för mig själv.
Normal?!?
Kategori: Allmänt
En fråga som säkert många ställer sig själv någongång i livet. Men eftersom alla har en egen bild av vad andra tror att normal är vad blir då normalt. Jätte krångligt jag vet. På wikipedia kan man läsa..
"Beteendet hos människor brukar värderas i till exempel normala och onormala beteenden. Vad som anses vara ett acceptabelt beteende styrs av sociala normer och kontrolleras via olika former av social kontroll." "Enligt moraliska värderingar, kan mänskligt beteende också bero av det gemensamma, vanliga, ovanliga, acceptabla eller oacceptabla beteendet hos andra." (http://sv.wikipedia.org/wiki/Beteende)
vidare på psykologi i fokus kan man också läsa att..
"Det är normalt att vara onormal."
"Ordet normal kan ha en obehaglig klang, speciellt när man sätter ett "o" eller ett "inte" framför. Människans strävan efter att vara som andra i gruppen har urgamla rötter. Baksidan är bortstötning av dem som inte passar in.
De flesta har ett mycket märkligt förhållande till normalitetsbegreppet.
Att vara sig själv och ha ett riktigt självförtroende kräver att man avstår från att i första hand jämföra sig med andra och börjar ställa sig frågor om vem man själv är. Det är en omöjlig strävan att vilja vara som alla andra liksom det är fåfängligt att åstunda originalitet." (http://psykologi.ifokus.se)
Utifrån detta känner jag mig fruktansvärt normal. Jag och flera hundra tusen människor lever med generaliserat ångest syndrom, ännu fler har någongång levt i en depression.
Men samtidigt vill man vara som alla andra?
När jag blivit utstött och inte känt mig välkommen, vill jag innerst inne verkligen vara en sån dömande person, som inte lär känna dig först och ser bortom det som är osäkerhet och kanske inte världens bästa sociala förmåga. Ne, då håller jag mig faktiskt hellre till mina få vänner, blir ledsen när man inte blir bjuden på fest och gör något annat istället.
Men klart att man blir ledsen, och undrar vad som är fel. Varför man är så onormal och inte kan vara som "alla" andra. Jag vill inte vara Ferdinand och sitta och lukta på blommorna, jag vill stångas.
Har med tiden accepterat mig själv som jag är, fast att jag inte alltid tycker om och förstår den personen. Jag kan inte vara någon annan. Utifrån mina erfarenheter, självbild och svårigheter är jag, jag.
Sedan måste man lära sig att man kan arbeta med sig själv, t. ex. de delarna man inte uppskattar med sig själv och inte förstår. Man kan inte ändra sig själv, men det betyder inte att vi inte kan förändras. Mogna och ta klokare beslut.
När jag gick runt och var kroniskt rädd, orolig, lätt irriterad och hade vanmaktskänslor så måste jag nu acceptera att jag inte var (och ibland fortfarande inte är) världens roligaste människa att vara runt.
Det bästa man kan göra är att stanna upp, verkligen titta på den där människan man tycker är "normal" och verkligen fråga sig "är det sådär jag vill vara". Ofta hittar vi mängder med fel på oss själva, och det är kanske även lätt att titta på andra och säga sådär vill jag inte vara. Men hitta nu någon som du verkligen vill vara som, och säg att de inte också har brister och egenskaper du inte vill ha.
- 2 poäng
Kategori: Allmänt
Näst sista terminen på lärarhögskolan, mina föräldrar är skilda och allt går förhållandevis bra. Besöker pappa när det "krävs" födelsedagar, någon familjemiddag och liknande. Min syster övningskör med honom och det känns som att det kommer funka.
Min boende situation känns inte helt bra, varför flyttade jag till Borås egentligen? Var jag verkligen kär efter 3 månader? Någonstans långt inne i mig finns det en oro, att jag bara flyttade för att komma bort. Samtidigt försöker jag intala mig själv att allt är bra, min ex sambo jobbade mest borta och lägenheten hade jag för mig själv.
Fast när jag är hemma själv så finns rädslan hos mig, fantasier. Fantasier som jag levt med så länge jag kan minnas, tankar om kaos, att något ska hända mig. Kan inte åka bil eller buss utan att flera gånger tänka hur vi kommer krocka. Hemma är ingen skillnad, i köket finns ett litet fönster som man ser ut på trappan om någon skulle komma. Undviker att vara där så mycket som möjligt. Har en känsla av att någon kan vara där, även om jag vet att jag bara är löjlig så kan jag inte skaka känslan. Balkongdörren ger mig samma känsla, den är tillräckligt nära marken för att någon ska kunna hoppa upp, ibland kan jag se något i ögonvrån när jag tittar på tv på kvällen.
Varför kan jag inte bara vara normal? En återkommande fråga jag ställer mig själv.
Har en liten hund på några månader som håller mig sällskap och det gör mig lugnare, Men att gå ut på kvällen är svårt. Även där når fantasierna mig, en mörkskugga hänger efter mig konstant. Intalar mig själv att det inte är någon där, och det är det inte. Men känslan finns kvar. Ibland tog det en till två timmar innan jag vågade mig ut på kvällskissen med valpen,
Kände mig så löjlig, värdelös, vad var det för fel på mig, var jag galen? Fantasier om olyckor, överfall, jag visste ju att chansen var väldigt liten att något skulle hända, ändå förstorades sandkornet till en stor sten som jag bar innuti.
En återkommande tanke är att pappa en dag ska stå utanför dörren. En tanke som ibland gör mig förstelnad av skräck.
En dag ringer min lillasyster, hon gråter och är rädd. Mamma är bortrest och pappa ringer och är hotfull. Varför vill vi inte träffa honom, vad har mamma sagt, varför straffar vi honom? Han är uppenbart väldigt full och vill få tag i mamma, allt är hennes fel. Skyndar hem till Göteborg och vi låser alla lås på dörren och sitter tyst. Tänker han verkligen skada oss.
Men ingen kommer. Jag stannar i göteborg några dagar, paralyserad av skräck. Varje gång jag går utanför mammas dörr tittar jag överallt innan jag lämnar säkerheten från portlåset på dörren.
Jag missar självklart några föreläsningar och studiegrupper. De mesta kunde jag ta igen när allt hade lagt sig, men en föreläsning vet jag inte hur jag ska klara av att ta igen. De ger mig en bok på över 500 sidor, om barn psykologi och utvecklingsstadierna. Jag ska läsa 3 kapitel och redovisa för dem? Jag missade en föreläsning och en studiegrupp!
Så nu flera år senare sitter jag här med 2 poäng från en obligatorisk föreläsning och studiegrupp för lite.
Hjälp, vadå ångest? Början på min resa..
Kategori: Allmänt
Från början trodde jag alltid att jag varit deprimerad till och från sedan jag var liten. Pessimisten som inte kunde hitta meningen med något, känslan av att världen bara snurrade utan att jag kunde bestämma eller påverka nästan någonting.
Det var när kroppen började strejka rejält som jag var tvungen att söka upp läkarvård.
Första gången jag upplevde ångest som jag trodde var enbart stress vaknade jag mitt i natten. Världen snurrade och jag kunde inte stå upp. Jag blev jätterädd började gråta och förstod inte vad som hände. På morgonen ringde jag vårdcentralen och fick tid samma dag. Jag var helt övertygad om att balanssinnet gått åt helvete, men de hittade ingenting och skickade hem mig.
Andra gången yrseln kom tillbaka var några månader senare, jag hade vfu (verksamhetsförlagd utbildning) på en förskola utanför Borås och helt plötsligt bara slog det. Inte alls lika intensivt som första gången, men denna gången varade yrseln i tre veckor. Eftersom jag hade bestämt mig för att det var stress sökte jag inte läkarhjäp denna gången.
I mitt tidigare inlägg (http://angestandme.blogg.se/2013/august/generaliserat-angestsyndrom-vad-ar-det.html) kan du läsa om generaliserat ångestsyndrom och hur vi är mycket känsligare för stress än andra människor.
Vad hade jag för stress i mitt liv då? För att svara på det måste jag nog berätta om hela min uppväxt men det orkar varken du eller jag att läsa eller skriva. Viktigast att veta är att jag och resten av familjen levde under ständig skräck och hot från min pappa under de första 20 åren av mitt liv. Sedan flyttade jag hemifrån, började studera vid lärarhögskolan i Borås och blev sambo. Jag behövde helt plötsligt inte vara rädd längre, men rädslan och skräcken bodde kvar i mig, jag visste inte hur man levde på ett annat sätt.
På något sätt tänkte jag att det kunde fungera, att pappa lätt mig vara bara jag kom och hälsade på då och då. Men när mamma och pappa skildes kändes det som att den föreställningen splittrades i 1000 bitar. Ville jag ens träffa honom nu när jag inte kände mig tvungen när mamma inte bodde där? Vad händer om jag inte gör det?
Började må illa varje morgon och var helt övertygad om att jag skulle kräkas vilken sekund som helst, hade sura uppstöttningar under skoldagen och rapade konstant (det kändes förstås så iaf).
Denna stressen påbörjade min resa med svår ångest och symtomen blev bara fler och värre.
Vad vad dina första symtom? Kommentera gärna!
Ångest and Me
Kategori: Allmänt
Att leva med ångest är krångligt och jobbigt.. Inte ens jag förstår mig själv alla gånger. Mina tankar känns inte alltid som mina egna och ibland är det jag säger inte alls det jag tänkte säga från början.
Summeringen känns som ett paket som ligger i medicinskåpet, för jag är inte tillräckligt sjuk för att få gå hos psykolog. Men tillräckligt för att äta medicin i resten av mitt liv.
Gick hos psykolog någon månad efter att jag hamnade i den värsta krisen jag vart med om men efter ett tag sa hon att jag var för frisk för att ta upp en plats.... I stora drag kom hon fram till att min uppväxt mer eller mindre vart ett trauma som format min överlevnadsstrategi och mitt beteende och nu när jag egentligen inte behöver dem längre fortsätter jag att ta beslut och överlever utifrån dem.
Men hur ändrar man 20 år av beteende och strategier?!?
Mycket har förändrats de senaste 5 åren när jag vart sjukskriven på 20 % större delen av min arbetstid, och nu när de inte sjukskriver mig längre valde jag själv att de pengarna jag förlorar på att ta tjänstledigt 20% var värt det för att jag håller mig friskare. Detta året har jag vart tjänstledig 10% och det känns fortfarande bra. Den lilla tiden jag fick ihop med psykologen gjorde faktiskt stor skillnad , inga mirakel det kan jag inte säga, men tillräckligt mycket för att det ska kännas som att jag går framåt.
Alla som lever med ångest vet att det finns bra och dåliga dagar. I denna bloggen kommer jag försöka dela med mig av min historia och min tankar, mest för min egen skull. Men förhoppningsvis kan någon som lever med ångest känna igen sig och se en framtid för sig själv också.
