- 2 poäng
Kategori: Allmänt
Näst sista terminen på lärarhögskolan, mina föräldrar är skilda och allt går förhållandevis bra. Besöker pappa när det "krävs" födelsedagar, någon familjemiddag och liknande. Min syster övningskör med honom och det känns som att det kommer funka.
Min boende situation känns inte helt bra, varför flyttade jag till Borås egentligen? Var jag verkligen kär efter 3 månader? Någonstans långt inne i mig finns det en oro, att jag bara flyttade för att komma bort. Samtidigt försöker jag intala mig själv att allt är bra, min ex sambo jobbade mest borta och lägenheten hade jag för mig själv.
Fast när jag är hemma själv så finns rädslan hos mig, fantasier. Fantasier som jag levt med så länge jag kan minnas, tankar om kaos, att något ska hända mig. Kan inte åka bil eller buss utan att flera gånger tänka hur vi kommer krocka. Hemma är ingen skillnad, i köket finns ett litet fönster som man ser ut på trappan om någon skulle komma. Undviker att vara där så mycket som möjligt. Har en känsla av att någon kan vara där, även om jag vet att jag bara är löjlig så kan jag inte skaka känslan. Balkongdörren ger mig samma känsla, den är tillräckligt nära marken för att någon ska kunna hoppa upp, ibland kan jag se något i ögonvrån när jag tittar på tv på kvällen.
Varför kan jag inte bara vara normal? En återkommande fråga jag ställer mig själv.
Har en liten hund på några månader som håller mig sällskap och det gör mig lugnare, Men att gå ut på kvällen är svårt. Även där når fantasierna mig, en mörkskugga hänger efter mig konstant. Intalar mig själv att det inte är någon där, och det är det inte. Men känslan finns kvar. Ibland tog det en till två timmar innan jag vågade mig ut på kvällskissen med valpen,
Kände mig så löjlig, värdelös, vad var det för fel på mig, var jag galen? Fantasier om olyckor, överfall, jag visste ju att chansen var väldigt liten att något skulle hända, ändå förstorades sandkornet till en stor sten som jag bar innuti.
En återkommande tanke är att pappa en dag ska stå utanför dörren. En tanke som ibland gör mig förstelnad av skräck.
En dag ringer min lillasyster, hon gråter och är rädd. Mamma är bortrest och pappa ringer och är hotfull. Varför vill vi inte träffa honom, vad har mamma sagt, varför straffar vi honom? Han är uppenbart väldigt full och vill få tag i mamma, allt är hennes fel. Skyndar hem till Göteborg och vi låser alla lås på dörren och sitter tyst. Tänker han verkligen skada oss.
Men ingen kommer. Jag stannar i göteborg några dagar, paralyserad av skräck. Varje gång jag går utanför mammas dörr tittar jag överallt innan jag lämnar säkerheten från portlåset på dörren.
Jag missar självklart några föreläsningar och studiegrupper. De mesta kunde jag ta igen när allt hade lagt sig, men en föreläsning vet jag inte hur jag ska klara av att ta igen. De ger mig en bok på över 500 sidor, om barn psykologi och utvecklingsstadierna. Jag ska läsa 3 kapitel och redovisa för dem? Jag missade en föreläsning och en studiegrupp!
Så nu flera år senare sitter jag här med 2 poäng från en obligatorisk föreläsning och studiegrupp för lite.
