Doctor, doctor
Kategori: Allmänt
När jag träffade läkaren fick jag fylla i en liten krysslapp som han satte in i en poängfolder. Du har inte depression, du har ångest sa han. Enligt tabellen hade jag ett poäng från topp poäng i ångest.
Ångest? Vadå ångest, vad är det, hur funkar det? Snacka om att man fick sig en tankeställare. Fick en medicin som skulle lindra på långsikt och en annan vid mer akuta tillfällen. Blev remiterad till vårdcentralens egna psykolog där man kunde få några samtal. Medicinen kunde till att börja med göra ångesten värre och självmordstankar kunde vara vanligt förekommande. Så till att börja med skulle mina symtom bli ännu värre än var de redan var.
Mina symtom:
- Överdriven rädsla och oro
- kroniskt beredskapsläge
- överdrivet sömnbehov
- irritabilitet
- koncentrationssvårigheter
- vanmaktskänsla
- vanföreställningar
- illamående
- yrsel
- bröstmuskel sammandragningar
- självmordstankar
Det var inte lätt att jobba denna perioden. Yrsel, irritation, överdrivet sömnbehov och koncentrationssvårigheterna gjorde det näst intill omöjligt att fokusera, hålla sig vaken och gå rakt.
Vanföreställningarna eller fantasierna som jag refererat till innan började däremot avta. Jag som hade trott att det var jag som var helt galen och en fullkomlig idiot som inte kunde styra mina egna tankar från förföljelse, katastrofkänslor och kroniskt beredskapsläge. Jag kunde äntligen slappna av lite på promenaden till jobbet. det fanns ingen som skulle hoppa på mig, en varg väntade inte på att käka upp mig och jorden skulle inte sluka mig hel.
Rädslan för att vara hemma fortsatte dock, jag ville inte gå nära fönster, drog gärna ned persiennerna och var fortfarande överdrivet rädd för att min pappa skulle stå i trappuppgången eller utanför huset när jag kom ut.
Psykologen vårdcentralen ordnat kunde jag till att börja med träffa två gånger i veckan, sedan en gång i veckan några gånger till. Egentligen fick hon enligt reglerna bara träffa mig fem gånger, men kunde tänja på dem en bit. Hon jobbade fort och var väldigt noga med att säga att detta bara var en start. Hon rekommenderade universitetsstudenter som kunde hjälpa mig under sin sista termin innan de blev psykologer, detta var mitt enda alternativ om jag inte ville gå privat. Ca 800 kr per gång, och jag skulle behöva gå två gånger i veckan enligt henne.
Det var skrattretande, hur skulle en förskolelärare ha råd att lägga flera tusen på en psykolog i månaden. Skulle jag välja mellan att leva och äta och att få hjälp?
För att inte slösa någon värdefull tid koncentrerade vi oss på mina största svårigheter och arbetade med dem, jag fick hemläxor att arbeta med och tillslut kände jag mig trygg hemma. Rädslan hemma kom ifrån att jag aldrig känt mig trygg hemma som barn. Att bearbeta detta och inse detta hjälpte nästan helt.
Exet och jag fortsatte att planera bröllop och barn. Eller snarare jag när jag inte sov, för det gjorde jag konstant nu. Jag orkade knappt göra någonting. Efter jobbet sov jag tills det var dags att gå upp och jobba igen. En ond spiral hade satt igång och på jobbet fick jag ofta kämpa för att hålla ögonen öppna. Det enda som höll mig från att ta tag i mina självmordstankar var hoppet om barn och att bli frisk.
