En fråga som säkert många ställer sig själv någongång i livet. Men eftersom alla har en egen bild av vad andra tror att normal är vad blir då normalt. Jätte krångligt jag vet. På wikipedia kan man läsa..

 

"Beteendet hos människor brukar värderas i till exempel normala och onormala beteenden. Vad som anses vara ett acceptabelt beteende styrs av sociala normer och kontrolleras via olika former av social kontroll." "Enligt moraliska värderingar, kan mänskligt beteende också bero av det gemensamma, vanliga, ovanliga, acceptabla eller oacceptabla beteendet hos andra." (http://sv.wikipedia.org/wiki/Beteende)

 

vidare på psykologi i fokus kan man också läsa att..

"Det är normalt att vara onormal."

"Ordet normal kan ha en obehaglig klang, speciellt när man sätter ett "o" eller ett "inte" framför. Människans strävan efter att vara som andra i gruppen har urgamla rötter. Baksidan är bortstötning av dem som inte passar in.

 De flesta har ett mycket märkligt förhållande till normalitetsbegreppet.

Att vara sig själv och ha ett riktigt självförtroende kräver att man avstår från att i första hand jämföra sig med andra och börjar ställa sig frågor om vem man själv är. Det är en omöjlig strävan att vilja vara som alla andra liksom det är fåfängligt att åstunda originalitet." (http://psykologi.ifokus.se)

Utifrån detta känner jag mig fruktansvärt normal. Jag och flera hundra tusen människor lever med generaliserat ångest syndrom, ännu fler har någongång levt i en depression. 

Men samtidigt vill man vara som alla andra?

När jag blivit utstött och inte känt mig välkommen, vill jag innerst inne verkligen vara en sån dömande person, som inte lär känna dig först och ser bortom det som är osäkerhet och kanske inte världens bästa sociala förmåga. Ne, då håller jag mig faktiskt hellre till mina få vänner, blir ledsen när man inte blir bjuden på fest och gör något annat istället. 

Men klart att man blir ledsen, och undrar vad som är fel. Varför man är så onormal och inte kan vara som "alla" andra. Jag vill inte vara Ferdinand och sitta och lukta på blommorna, jag vill stångas.

Har med tiden accepterat mig själv som jag är, fast att jag inte alltid tycker om och förstår den personen. Jag kan inte vara någon annan. Utifrån mina erfarenheter, självbild och svårigheter är jag, jag. 

Sedan måste man lära sig att man kan arbeta med sig själv, t. ex. de delarna man inte uppskattar med sig själv och inte förstår. Man kan inte ändra sig själv, men det betyder inte att vi inte kan förändras. Mogna och ta klokare beslut. 

När jag gick runt och var kroniskt rädd, orolig, lätt irriterad och hade vanmaktskänslor så måste jag nu acceptera att jag inte var (och ibland fortfarande inte är) världens roligaste människa att vara runt.

Det bästa man kan göra är att stanna upp, verkligen titta på den där människan man tycker är "normal" och verkligen fråga sig "är det sådär jag vill vara". Ofta hittar vi mängder med fel på oss själva, och det är kanske även lätt att titta på andra och säga sådär vill jag inte vara. Men hitta nu någon som du verkligen vill vara som, och säg att de inte också har brister och egenskaper du inte vill ha.