De kallar mig galen
Kategori: Allmänt
Min ångest har aldrig känts riktigt legitimerad, även om min uppväxt vart tuff och jag levt i rädsla i stort sätt hela mitt liv. Det har vart svårt att förstå och se de tidiga symtomen som kom redan när jag var barn och tonåring.
Jag har undrat vad som vart fel på mig, om jag vart onormal eller galen. Nu vet jag bättre, men det var svårt att se någon anledning till konstant illamående på morgonen och bröstmuskelkrämpor med andnöd. Varför jag la mig på bilvägen som nioåring och önskade att någon bara kunde köra över mig. Anledningen till att jag hellre satte mig vid ett stup än gick hem efter skolan.
Illamåendet var inte så svårt att leva med från början, när jag hade vart uppe en stund försvann de oftast, det var först när jag började på högskolan -05 och flyttade hemifrån som illamåendet blev så illa så jag började stannade hemma då och då. Inte kunde gå upp på flera timmar på morgonen och var övertygad om att jag var sjuk och skulle spy när som helst.
Visst fanns en oro och en stress som jag tidigare skrivit om i inlägget :(http://angestandme.blogg.se/2013/august/hjalp-vada-angest-borjan-pa-min-resa-2.html) ang min pappa. Men egentligen var det mycket djupare än så, hade jag övergivit min lillasyster och mamma ensamma med honom? Hade jag flytt på bekostnad av dem, vad skulle hända när jag inte fanns där, gjorde mat till hela familjen, höll min syster sällskap och på något sätt höll honom i chakt, genom att alltid göra som han sa, vara överenergisk när det gällde att tycka precis som honom och vara förstående. Jag säger inte att det var så, men jag undrar om det finns en sanning i det.
Min syster har alltid varit så stark, vågat säga emot och tagit sitt egna parti mot honom. Och visst råkade hon ofta illa ut p.g.a det men hon var min lilla hjälte. Jag vågade inte vara som henne, bad henne vara mer som mig nästan varje gång han hade vart på henne, inte säga emot, bara säga "ja, pappa" men egentligen önskade jag att jag var mer som henne. Kanske hade jag behållt lite av min värdighet då, inte vart så rädd för honom nu och hatat mig själv mindre. Kanske hade någon smäll då och då vart mer värt än att vara psykiskt nedtryckt och alltid känna sig så värdelös.
Bröstsmärtor hade jag också haft då och då sedan tonåren men nu kom de oftare, och intensivare. Under en vfu (verksamhetsförlagd utbildning) höll den i sig lika intensivt i över 30 minuter innan jag ringde 1177 och bad om råd. "Ta en muskelavslappnande värktablett om det inte går över åker du in till akuten". Men självklart hjälpte värktabletten. Efter det började jag även förstå de episoder jag haft med bröstsmärtor. Även om jag inte förstod varför jag fick dem, visste jag att det var psykiskt och inte fysiskt. Även om det inte var en diagnos var det en start till att förstå och underlätta för mig själv.
