Jag är utbildad förskolelärare men har ingen lärarlegitimation, jag tror att jag saknar typ 2 poäng från att vara färdig men ärligt så har jag inte orkat ta tag i den biten och stämma möte med Göteborgs universitet för att kolla hur man kan göra. Hade mail kontakt med Borås universitet där jag också gått, som inte ens vill räkna en av mina terminer i Göteborg och dessutom tyckte att två poäng var en 300 sidors bok att redovisa. Det kan de glömma. 

 

Jag har en hund som heter Oliver som nu hunnit bli 7,5 år. Även om det inte syns så bra är han en vit dvärgschnauzer. Jag har en bonushund också som följde med paketet med min underbara sambo. En amstaff tik på 4 år. 

 

 

 

 

 

 

 

 

Blev en spontan tripp till Ullared direkt efter jobbet. Kompisen ville kolla hästprylar och jag flumma runt mest. Bästa köpet var en såg för 59 kr, sämsta köpet var nog bindor, haha.. För det har jag redan ganska många hemma sen sist jag var där. 

 

Ångesten låg på väldigt låg nivå i affären, det var lite folk. Men sedan tänkte jag att jag kunde titta lite på barnleksaker och baby grejer till jul och två nya tillskott till familjen. Hittade massa fina saker, men vad har de inte hemma? Ingen aning, mobilen hade inget batteri och vill ju inte behöva fråga varje gång man ska köpa något. 

 

Babygrejerna, då kom känslorna. Fick gå därifrån, tänka på annat och låtsas som att det känns ok och att jag säkert också får bli mamma någongång.

 

Extra känsligt blev det ju förstås eftersom jag skulle haft barn samtidigt som mina syskon. 

 

Längtan är stark, tålamodet är det inte. 

 

Tydligen hade jag drömt att jag knuffade bort och gick upp och kollade dörren. Är så sjukt rädd fortfarande att någon ska ta sig in även om jag jobbat med det hos psykologen.

 

Har en återkommande dröm om att jag är i lägenheten vi hade i Bergsjön. Av någon anledning vet jag att någon kommer upp i trappan, jag ser inte vem det är men känslan är otroligt obehaglig. Jag stänger och låser dörren hastigt men när jag ska känna om dörren är låst går den upp. Figuren som kommer upp för trappan närmar sig hela tiden, jag stänger låser, känner på dörren och den går upp. Paniken växer i kroppen, jag låser, känner och dörren går upp. När figuren nästan är framme vid dörren vaknar jag eller börjar drömma om något annat.

 

Kan minnas att jag haft samma dröm sedan jag var iaf 12 år. 

 

Mycket har det nog att göra med att jag vart och ibland fortfarande är så rädd för min pappa. Varför, vet jag knappt längre. Han har låtit mig vara nu i flera år men ändå hänger rädslan kvar. 

 

 

Undrar hur mycket jag sov inatt egentligen, gick inte hem och la mig direkt efter jobbet som jag gör en del tisdagar fast att jag var jättetrött. 

 

Eftersom jag skulle upp vid halv sex i morse tänkte jag att jag skulle försöka somna vid nio iställe, men min kropp tänkte något helt annat. Var vaken från och till hela natten, skitjobbigt. 

Det spelar ingen roll att det bara är 1-4 om dagen, tro skutton att huvudvärken kommer ändå.

 

Och fyyyyy för att sluta när det är utgång till helgen. Varför blir man så sugen när man tar sig en grogg?

 

Rökte en igår, ingen idag. Är nog dåligt med surkärring också. Har haft uppehåll innan men ärligt så blir det faktiskt svårare att sluta ju äldre jag blir. Men ska jag nå dit jag vill så kommer jag ju ändå inte kunna röka.

 

Att det ligger en äcklig pinne i bokhyllan hjälper faktiskt lite mot de värsta suget. Den finns där men jag vägrar ta den.

Idag har det varit en jobbig dag, trött, huvudvärk, yrsel som kommer i snabba ryck om jag rör huvudet hastigt åt sida. Idag vill jag ligga under min sten och tycka synd om mig själv.

 

Mest hopplöst kan väl kännas att jag haft en hel helg och en ledig måndag och det har inte hjälpt någonting. Ville verkligen få ha en bra period men oftast är det som att kroppen och huvudet inte vet vad det betyder och går in i beredskapsläge igen direkt.  

 

Ibland undrar jag verkligen om det funnits någongång i mitt liv där jag vart lycklig utan att ha haft något hängande efter mig, och svaret blir nej. Det har alltid funnits någonting som stoppat, gjort mig ledsen, rädd eller tryckt ned mig. Jag vågar inte känna mig lycklig, jag vet nog inte ens hur det känns. 

 

Samtidigt som jag älskar min sambo och tycker att varje stund med honom är värt allt jag känner övrig tid, vågar jag inte ta åt mig de känslorna jag får när jag är med honom. Ibland tror jag att om jag låter mig känna mig trygg och lugn så kommer någonting att hända.

 

Oftast skrämmande nog har det alltid funnits något som gjort att jag inte känt mig trygg igen när jag släppt in de känslorna. Kanske har jag gett upp om att känna trygghet, varje gång jag börjar känna ens i närheten av det, grälar jag på min underbara sambo eller drar ned mig själv i någon form av rädsla för verkligheten, människor och allt som har med livet att göra. 

 

Men sedan vet jag ju att det är såhär livet ser ut, upp och nedgångar. Alla har dem, jag önskade bara att jag orkade med verkligheten och inte ville fly och försvinna från den. 

 

 

Om jag är vaken lite längre så kanske morgondagen inte kommer lika fort?

 

Ibland vill jag inte somna. Jag vet att jag kan somna om jag vilar huvudet mot kudden och försöker, men hela jag skriker nej. Somnar jag blir det imorgon och en ny dag. En ny dag med mig själv. En meningslös, tom dag.

 

Jag är tom. 

 

Jag vet att jag egentligen känner massa saker, men jag känner mig ändå tom. Tom på ork, viljan att försöka och styrkan att ta mig framåt. Jag sitter fast i någon slags rutin som jag hatar. Jag trivs på jobbet för det mesta. Men ändå gnager det mig. Jag arbetar för att tjäna pengar så att jag kan leva. Men varför. 

 

Jag vet inte varför jag finns, jag vet inte hur dagarna bara går utan en mening, ett mål. Kanske är det längtan efter ett barn som tynger mig. Det som jag längtat efter så många år men kroppen inte vill ge mig just nu. Och nu säger alla "men du är ju så ung". Jag känner mig inte ung och jag känner mig inte tålmodig. Jag känner mig gammal, för varje månad som går sköljer en sorg över mig. Inte denna gången heller. 

 

När hade jag lusten? Fanns den någonsin där. Eller är det bara denna tomma känslan som nästan alltid funnits där. Det känns som hela jag skriker rakt ut. Men ingen hör mig, inte ens jag. 

 

Ibland undrar jag varför, varför du skadade oss. Varför du tryckte ned oss så långt i botten att vi knappt kunde komma upp. En del av svaret har jag, du hade en kass barndom med våld och missbruk. Men det rättfärdigar ingenting av de du gjort och sagt. 

 

Ska jag nu bete mig så mot mina framtida barn och skylla på att jag haft en taskig uppväxt. Aldrig. 

 

Jag vet att jag tyckte om dig som barn. Ville ofta ligga brevid dig i soffan och sprang nedför backen utanför lägenheten när jag såg dig komma hem från jobbet. Jag älskade dig. Men jag var också rädd för dig.  Skräckslagen faktiskt, ditt humör kunde vände utan anledning, inga tecken fanns på att du var irriterad eller arg. Men plötsligt stod du som ett åskmoln framför oss med svarta ögon. Det kunde hända när som helst, och pågrund av vad som helst. 

 

Vi har precis satt oss vid middagsbordet, alla pratar lite spontant och tar maten som står på bordet. Lugnt börjar vi äta, det känns som om allt är okej, men sedan börjar du prata. Du säger att du ska berätta en rolig historia, och först låter det faktiskt som att det skulle vara något roligt. Men sedan tystnar hela bordet, detta kommer inte sluta bra. Du berättar att du tar upp din lunch på jobbet, som du alltid gör varje dag. Mackor som mamma gjort i ordning till dig varje morgon innan du ska iväg. Det tystnar vid lunchbordet som du sitter vid och någon kommenterar din lunch, "är ni så fattiga så att ni till och med använder skalken" de skrattar. Du skrattar också, jag vet inte om jag ska le och spela med eller bara vara stilla. 

 

Nu börjar du skrika, ställer dig upp, båda händerna på bordet och lutar dig framåt hotfullt mot mamma som sitter mitt emot dig,  "en skalk, va.... är det så jävla fattiga vi är så att vi inte ens kan slänga den jävla skiten". 

 

Vi andra fortsätter att äta, om vi slutar matar det bara din ilska, mina läppar darrar och jag har tårar i ögonen. Du slår båda nävarna i bordet och fortsätter skrika, mamma har ingen talan. Försöker att hålla tillbaka tårarna och fortsätter att äta trots att det är svårt att tugga när hela kroppen säger åt mig att fly. 

 

Allt är mammas fel, de skrattade åt dig för att hon är så dum i huvudet som inte ens kan göra ett par mackor rätt. Mamma försöker försvara sig och säger att hon tog hela första biten på brödlimpan, men du vill inte höra. Du sliter av dig skjortan du har på dig så knapparna flyger åt alla håll. 

 

Du går iväg och vi äter färdigt middagen. Jag vet att om vi lämnar bordet och inte är färdiga så kommer du börja skrika igen, då är det mammas fel att vi inte kan äta. Eller så vänder du ilskan mot någon av oss och frågar om maten inte duger, att så farligt arg blev du ju inte. Idiot familj som inte klarar av lite kritik. 

 

Efter den dagen tar mamma alltid mitten på limpan till dina mackor, de allra största bitarna på brödet följer med till ditt jobb och resten är till oss andra. Vad jag hatar att alltid behöva göra fyra eller fem mackor bara för att du inte klarar av att någon drar en sarkastisk kommentar eller skrattar. 

 

 

 

 

Fortsätter min bra period, vaknade visserligen kl 03 inatt som vanligt men kunde somna om ganska fort. Höll mig vaken hela eftermiddagen och kvällen igår. Men idag slutar jag tidigt och har svårare att hålla mig vaken hela eftermiddagen.

 

Mina bra perioder kan avbrytas när som helst, jag kan försvinna in i en tanke, någon jag pratar med kan säga något som trycker ned mig och helt plötsligt är jag i en svacka igen. Ibland är det svårt att orka med sig själv, humör och utstrålning förändras på ett ögonblick och jag hänger knappt med i svängarna själv. Men det är svårt att bryta mönstret när jag det väl händer. 

 

Att kritisera mig brukar dra ned mig med en gång, Och nu menar jag inte tillsägelser typ "du glömde slänga soporna" utan kritik, att attackera min personlighet eller att klaga på de val jag gör i livet. Vad jag säger och hur jag säger det. Vet du vad jag menar så är det väl ingen idé att märka ord. Det är tillräckligt svårt att formulera sig med en medicin som stör hjärnverksamheten, jag kommer inte ihåg saker lika bra, ibland känner jag att språket inte hänger med mig och jag är "trögare". Jag kan vara sur och grinig och behöver inte påminnas om när jag är det, tro mig jag vet det själv och det är lika jobbigt om inte jobbigare för mig som inte kan vända humöret eller bete mig så som jag vill. 

 

Att önska min hund missfall och att bli överdrivet glad när det sker sårar mig. Visst, det var inte den bästa kombinationen men hur tror det det känns när jag ringer och vill prata och du bara låter som att det är det bästa som kunde hända i hela världen, jag blev ledsen. 

 

Och att kritisera vem jag väljer att leva med är bara otroligt onödigt. Jag kommer inte lämna honom eller göra slut för att någon annan är orolig eller nojig. Jag skiter faktiskt fullständigt i om du gillar honom eller inte, men jag föredrar ju helt klart om du gör det. Du påverkar mitt humör och jag blir orolig och börjar läsa in saker i det han gör och helt plötsligt tjafsar vi eller bråkar för att du planterat tankar i mitt huvud. 

 

Skönt att bara få ut allt..... 

 

nu tänker jag fortsätta på min bra period, älska min sambo och vara lycklig. 

Just nu är detta ett ganska stort bekymmer för mig. I flera år nu har jag haft ett överdrivet sömnbehov, i perioder har jag nästan enbart sovit och jobbat. 

Under en eller två månader har jag varit piggare och behöver egentligen (oftast) inte sova efter jobbet, eller gå och lägga mig överdrivet tidigt. Men något jag gör när jag känner mig nere är också att sova bort tiden. Jag stänger ute världen och försvinner in i min lilla bubbla. Tiden försvinner då utan att jag ens behöver tänka på det. Yrseln, overklighetskänslorna och pirret i kroppen får vila och jag kan slappna av en stund. 

Men om jag skulle somna på dagen eller kvällen under denna perioden får jag svårt att sova på natten, vaknar flera gånger och gärna vid 3 tiden som en inställd klocka. Måste börja ta vara på min fritid igen. Om jag inte tar tillvara på tiden blir den bara ren onödig dödtid, som jag kommer vilja sova bort ändå. Ändå vill jag inte ta tag i det. Jag vill sova bort tiden, jag vill försvinna. 

Vilket dilemma, att sova bort sin tid eller vara vaken och bara ha dödtid. Har ju massa saker jag tycker om och skulle kunna göra, T.ex. träna, hunden och scrapbooking. Gillar att fota också, kunde göra något av det. 

Skärpning.

Idag har jag inte bara bakat, jag har diskat också. Klapp på huvudet.

Kommer på mig själv med att gå runt i en liten,  liten cirkel i köket när jag bakat färdigt för fredagsfikat på jobbet. Stannar upp och undrar verkligen vad F jag håller på med. Ibland måste man verkligen bara skratta åt sig själv. 

 

Idag mår jag faktiskt ganska bra,  när Joel (sambo) kommer hem från jobbet och hämtar sin träningsväska lyser vi upp båda två. Även om jag bara hinner få en puss innan han måste iväg på match dröjer sig leendet kvar. 

 

Snackade med syrran idag också, mysigt. Känns som det var evigheter sedan vi pratade och det är skönt att tjöta av sig  lite skit och sedan prata om lite allt möjligt. 

 

Jobbet går bra, det känns som allt flyter på och barngruppen känns trygg och rolig att jobba med. Självklart finns det utmaningar men om de inte hade funnits där hade arbetet vart tråkigt. 

 

Finns bara en sak som ökar på min ångest just nu och gör mig osäker. Men dig tänker jag bara ignorera just nu och det har jag gjort ett längre tag nu. Men tydligen är det mitt fel att du är sådan. Så förlåt mig då, väldigt, väldigt sarkastiskt. 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har ju sådär lust att skriva om min senaste inlägg då det inte kom med när jag publicerade. Men, men... Jag får försöka...

Jag kommer inte dra hela historian om mig och exet men here it goes. När jag började med min medicin (Fluoxetin - högsta dosen och Atarax vid behov) blev jag ännu tröttare än vad jag redan var och jag gick längre och längre in i mig själv. Jag ville sova bort all tid och inte gå upp.

Mitt ex hade alltid haft svårt för att prata med mig om viktiga och vad jag tyckte nödvändiga saker. Och nu blev det ännu viktigare för mig, men för honom var det för svårt och han slöt sig som en mussla. Han kunde vara tyst och ignorera mig i flera timmar och jag visste inte längre hur jag skulle hantera honom. Jag behövde tjafsa lite om sådant man var tvungen att få ur sig och sedan vara klar, men det gick inte alls och allt samlade på hög.

Varför jobbade han så mycket och satt vid datorn varje ledig stund, älskade han mig inte längre? Var jag så dum, elak och jobbig? Jag började tvivla på allt och eftersom han vägrade prata med mig om sådana saker och tyckte att vi redan pratat om dem började jag sova ännu mera.

Två månader innan vi skulle gifta oss träffade jag en kille på en fest, han fick mig att skratta och känna ett lugn som jag inte känt på flera, flera månader. Vi började prata på facebook kort därefter och med honom kunde jag prata om allt. Det var skönt att inte känna sig så ensam och ha någon att prata med på kvällarna.

Jag borde avslutat vänskapen där eftersom killen hade börjat falla för mig, men en del av mig satte mitt förhållande på prov. Jag ville att exet skulle stoppa mig, börja umgås med mig igen och förstå vad jag behövde. Det gjorde han aldrig. Så jag började umgås med killen från festen även i verkligheten, helt öppet gentemot mitt ex och efter ett kort tag började jag även sova hos vännen. Exet tyckte det var okej men sa att han saknade mig någongång. Först sov jag på soffan men en kväll sov vi tillsammans i hans säng. Vi var gifta då så när mitt ex kom hem den eftermiddagen berättade jag vad som hänt och han lämnade mig.

Kontakten med killen från festen slutade tvärt, jag hade vart orättvis mot båda två. Detta var inte slutet för mig och exet utan början på en lång och utdragen skilsmässa. Det var aldrig så att vi hade slutat älska varandra men någonstans på vägen tappade vi bort varandra och hur vi än försökte reparera vårt förhållande var det redan försent.

Problemen tidigit i vårt förhållande kvarstod och vi var inte tillräckligt starka för att kämpa för varandra.

Jag kommer inte att dra hela historien om mig och mitt ex, det viktigaste att veta är att efter att jag började använda medicin och b

 

 

 

MEN ÅH, ALLT JAG SKREV FÖRSVANN..... Får försöka skriva om det senare. 

 

När jag träffade läkaren fick jag fylla i en liten krysslapp som han satte in i en poängfolder. Du har inte depression, du har ångest sa han. Enligt tabellen hade jag ett poäng från topp poäng i ångest. 

Ångest? Vadå ångest, vad är det, hur funkar det? Snacka om att man fick sig en tankeställare. Fick en medicin som skulle lindra på långsikt och en annan vid mer akuta tillfällen. Blev remiterad till vårdcentralens egna psykolog där man kunde få några samtal. Medicinen kunde till att börja med göra ångesten värre och självmordstankar kunde vara vanligt förekommande. Så till att börja med skulle mina symtom bli ännu värre än var de redan var. 

 

Mina symtom:

 

- Överdriven rädsla och oro

- kroniskt beredskapsläge

- överdrivet sömnbehov

- irritabilitet

- koncentrationssvårigheter 

- vanmaktskänsla

- vanföreställningar 

- illamående

- yrsel

- bröstmuskel sammandragningar

- självmordstankar

 

Det var inte lätt att jobba denna perioden. Yrsel, irritation, överdrivet sömnbehov och koncentrationssvårigheterna gjorde det näst intill omöjligt att fokusera, hålla sig vaken och gå rakt. 

 

Vanföreställningarna eller fantasierna som jag refererat till innan började däremot avta. Jag som hade trott att det var jag som var helt galen och en fullkomlig idiot som inte kunde styra mina egna tankar från förföljelse, katastrofkänslor och kroniskt beredskapsläge. Jag kunde äntligen slappna av lite på promenaden till jobbet. det fanns ingen som skulle hoppa på mig, en varg väntade inte på att käka upp mig och jorden skulle inte sluka mig hel. 

 

 

Rädslan för att vara hemma fortsatte dock, jag ville inte gå nära fönster, drog gärna ned persiennerna och var fortfarande överdrivet rädd för att min pappa skulle stå i trappuppgången eller utanför huset när jag kom ut. 

 

Psykologen vårdcentralen ordnat kunde jag till att börja med träffa två gånger i veckan, sedan en gång i veckan några gånger till. Egentligen fick hon enligt reglerna bara träffa mig fem gånger, men kunde tänja på dem en bit. Hon jobbade fort och var väldigt noga med att säga att detta bara var en start. Hon rekommenderade universitetsstudenter som kunde hjälpa mig under sin sista termin innan de blev psykologer, detta var mitt enda alternativ om jag inte ville gå privat. Ca 800 kr per gång, och jag skulle behöva gå två gånger i veckan enligt henne.

 

Det var skrattretande, hur skulle en förskolelärare ha råd att lägga flera tusen på en psykolog i månaden. Skulle jag välja mellan att leva och äta och att få hjälp? 

 

För att inte slösa någon värdefull tid koncentrerade vi oss på mina största svårigheter och arbetade med dem, jag fick hemläxor att arbeta med och tillslut kände jag mig trygg hemma. Rädslan hemma kom ifrån att jag aldrig känt mig trygg hemma som barn. Att bearbeta detta och inse detta hjälpte nästan helt. 

 

Exet och jag fortsatte att planera bröllop och barn. Eller snarare jag när jag inte sov, för det gjorde jag konstant nu. Jag orkade knappt göra någonting. Efter jobbet sov jag tills det var dags att gå upp och jobba igen. En ond spiral hade satt igång och på jobbet fick jag ofta kämpa för att hålla ögonen öppna. Det enda som höll mig från att ta tag i mina självmordstankar var hoppet om barn och att bli frisk. 

 

 

Att känna sig ensam i ett förhållande är nog den värsta känslan jag vart med om. Rädslan och skräcken för att inte kunna få barn växte månad efter månad, när jag försökte prata om mina tankar och rädslor med exet avfärdade han mig bara. Det ordnar sig var han inställning och jag kände mig bara mer och mer distansierad till honom.

 

Eftersom jag inte kunde sätta ord på känslorna då, flydde jag in i mig själv. Yrseln kom tillbaka med full kraft och började påverka mig på jobbet, yrseln varade i dagar ibland veckor i sträck. Jag blev ofokuserad och hade svårt att koncentrera mig. Eftersom jag arbetar med barn och deras säkerhet, deras framtid. Beslutade jag att det var dags söka läkarhjälp. Jag kunde inte vara lätt irriterad och ofokuserad när det gällde dem.

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu var det nog nästan två månader sedan jag var sjuk och det är jag tacksam för. Men nu ligger jag här igen, huttrar, fryser, blir varm, svettas och sådär går det runt i en ond cirkel. Täcket på, täcket av. 

 

Jag vet inte hur andra upplever detta som har ångest, men min kropp verkar ge upp så fort det är något litet som gör mig stressad eller orolig. De vanligaste problemen jag har är feber, med eller utan förkylning, magsjuka med de trevliga läckagen som hör till, kramp i magen och illamående. Men har även haft öroninflammation och halsfluss någongång de senaste åren. 

 

Jag jobbar på förskola och visst där är man väldigt utsatt, men oftast känns det som att jag är mer mottaglig för att bli sjuk för att min kropp ligger i beredskapsläge hela tiden. 

 

Sedan blir jag ledsen och arg för att jag är sjuk igen, besviken på mig själv och min kropp som inte kan hålla sig frisk och får ångest för att jag är hemma. Någongång har jag tagit en febernedsättande och jobbat ändå men i längden har det bara blivit värre och två gånger har det gått över i virusinfektioner (säger jag rätt nu?) som krävt pencillin och ännu flera sjukdagar. Om jag stannar hemma med feber, m m tar det oftast två sjukdagar sedan är jag på jobbet igen, men om jag jobbar igenom febern med febernedsättande kan det ta upp till två veckor innan jag ens känner mig okej igen och behöver sova varje eftermiddag och hela helgerna. 

 

Ibland är jag rädd för att det är något annat som är fel, men det är nog bara ångesten som pratar. Mitt immunförsvar är verkligen skit. Hälften sitter i magen sägs det och eftersom jag kräks då och då borde det ju vara stört av det också? 

 

Undra hur andra har det? 

 

 

Haft en jobbig helg, försökt vara aktiv. Men det har resulterar i yrsel och en lätt fallkänsla i kroppen. Blir trött och måste sova fast jag sovit bra hela nätterna. Irriterad och värst av allt vilsen.

 

Eftersom jag inte känner igen personen jag blir när jag har hög ångest nivå blir jag arg, ledsen och vilsen. Vem är den här jävla personen som inte ens klarar av att gå i en folkmassa, som inte kan ta tag i sig själv och ha roligt. Vill gå och träna, tänker på det hela tiden.

 

Tycker om att träna och både jag och läkarna vet att jag mår mycket bättre då. Men en del av mig vill inte bli bättre.

 

Jag vill gömma mig under sängen, sova bort dagarna och gå upp i en annan tid. Komma fram när jag mår bra igen.

 

Men världen fungerar inte så.

Mitt tidigare inlägg idag innehöll lite tips, råd och fakta för anhöriga, med någon i sin närhet med ångestproblematik. Två av styckena var speciellt intressa för det jag tänkte skriva om nu. 

- Kritik
Ångestsyndrom är riktiga. Inte inbillade. Om den anhörige inte förstår allvaret kommer ett tillfrisknande sannolikt ta mycket längre tid.

- Uppmuntra
Ingen mår bra att få pålagt en skuld på grund av att andra i en omgivning påverkas negativt av din ångest. Möt istället den drabbade med uppmuntran och positivitet om sin egen förmåga.

Just dessa bitarna har nog varit de absolut svåraste i mina tidigare förhållanden. 2008 hade min ångest problematik startat på allvar och gamla symtom blev värre och nya kom till. I tidigare förhållanden hade jag ofta fått höra hur grinig och sur jag var jämt, hur jag omöjligt kunde vara så negativ och fientlig mot livet och att det var svårt att leva med mig. Detta tärde väldigt mycket på mig även i de tidigare förhållanden, men denna gången var det annorlunda. Detta var första gången jag faktiskt brydde mig om det tog slut. Och tanken på att det skulle vara mitt fel var väldigt skrämmande.

Efter att den sk "smekmånadsperioden" var över började även samma problemen i det nya förhållande. Jag kunde saknat honom en hel dag och vara överlycklig när han skulle komma hem, men direkt dörren öppnades var allt som bortblåst. Små saker blev gigantiska problem och irritationen var på topp. 

Varför hade han inte ringt och sagt att han blivit sen från jobbet. Hur svårt kunde det vara, hjärtat slog snabbare, fick en känsla i kroppen som att det inte längre var jag och humöret svängde på några sekunder. Klarade inte av om han gjort hastiga planer eller glömt att berätta något för mig om kvällens händelser. Att inte veta och inte ha kontroll över vad som hände framåt gjorde mig stressad och panikslagen. Jag kunde vara hungrig och väntat på honom så att vi kunde äta middag tillsammans medan han precis hade ätit på restaurangen han jobbade på.

Under denna perioden visste jag inte att jag hade GAD (generaliserat ångestsyndrom) och detta gjorde bara saken värre. Skulden och ångesten över att det var mig det var fel på det hängde över mig konstant. Det hade mina tidigare pojkvänner sagt och nu sa även han det. Då måste det ju vara sant? Det var jag som inte kunde hantera mig själv, spontanitet och mitt humör. 

 

 

I början på 2007 hade jag ny pojkvän och var tillbaka i Göteborg igen, mina föräldrar var skilda sedan en tid tillbaka och jag levde på en tältsäng hos mamma och lillasyster. Samtidigt som jag var otroligt lycklig över mitt liv med den nya pojkvännen fortsatte problemen med illamående och bröstsmärtor. Jag hade även börjat få sura uppstöttningar och rapade mer eller mindre under hela dagen. Speciellt jobbigt var det under föreläsningar, tystnaden la sig över salen och det enda jag kunde tänka på var att jag var så äcklig och inte kunde låta bli att rapa, även om jag försökte vara diskret kändes det som att alla visste.

 

På något sätt kändes det som att min problematik blivit till min vardag och jag hade nästan slutat reflektera över varför och försökte acceptera mina brister och försökte göra det bästa av det jag hade.

 

2008 hade jag och killen flyttat ihop och Oliver (hunden) hade hunnit bli två år. Efter att pappa hotat min lillasyster och mamma ett år tidigare hade jag börjat få yrsel episoder i flera dagar varje gång jag hade pratat i telefon med honom. Jag var arg och oförstående till hur han behandlat familjen då han själv växte upp på barnhem i perioder då hans mamma var sjuk och misshandlades av sin pappa och morbror under hela sin egna uppväxt. Tillslut sa jag till mig själv att det inte är värt det längre, och valde att utesluta honom från mitt liv. Även om jag fortfarande var rädd och orolig för att han skulle försöka kontakta mig var det lättare för mig att utesluta honom helt och yrselepisoderna avtog mer och mer.

 

Efter nästan 4 år på högskola hade jag äntligen börjat arbeta som förskolelärare och såg fram emot dagar fyllda med barn skratt och utmaningar. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Min ångest har aldrig känts riktigt legitimerad, även om min uppväxt vart tuff och jag levt i rädsla i stort sätt hela mitt liv. Det har vart svårt att förstå och se de tidiga symtomen som kom redan när jag var barn och tonåring. 

En fråga som säkert många ställer sig själv någongång i livet. Men eftersom alla har en egen bild av vad andra tror att normal är vad blir då normalt. Jätte krångligt jag vet. På wikipedia kan man läsa..

 

"Beteendet hos människor brukar värderas i till exempel normala och onormala beteenden. Vad som anses vara ett acceptabelt beteende styrs av sociala normer och kontrolleras via olika former av social kontroll." "Enligt moraliska värderingar, kan mänskligt beteende också bero av det gemensamma, vanliga, ovanliga, acceptabla eller oacceptabla beteendet hos andra." (http://sv.wikipedia.org/wiki/Beteende)

 

vidare på psykologi i fokus kan man också läsa att..

"Det är normalt att vara onormal."

"Ordet normal kan ha en obehaglig klang, speciellt när man sätter ett "o" eller ett "inte" framför. Människans strävan efter att vara som andra i gruppen har urgamla rötter. Baksidan är bortstötning av dem som inte passar in.

 De flesta har ett mycket märkligt förhållande till normalitetsbegreppet.

Att vara sig själv och ha ett riktigt självförtroende kräver att man avstår från att i första hand jämföra sig med andra och börjar ställa sig frågor om vem man själv är. Det är en omöjlig strävan att vilja vara som alla andra liksom det är fåfängligt att åstunda originalitet." (http://psykologi.ifokus.se)

Utifrån detta känner jag mig fruktansvärt normal. Jag och flera hundra tusen människor lever med generaliserat ångest syndrom, ännu fler har någongång levt i en depression. 

Men samtidigt vill man vara som alla andra?

När jag blivit utstött och inte känt mig välkommen, vill jag innerst inne verkligen vara en sån dömande person, som inte lär känna dig först och ser bortom det som är osäkerhet och kanske inte världens bästa sociala förmåga. Ne, då håller jag mig faktiskt hellre till mina få vänner, blir ledsen när man inte blir bjuden på fest och gör något annat istället. 

Men klart att man blir ledsen, och undrar vad som är fel. Varför man är så onormal och inte kan vara som "alla" andra. Jag vill inte vara Ferdinand och sitta och lukta på blommorna, jag vill stångas.

Har med tiden accepterat mig själv som jag är, fast att jag inte alltid tycker om och förstår den personen. Jag kan inte vara någon annan. Utifrån mina erfarenheter, självbild och svårigheter är jag, jag. 

Sedan måste man lära sig att man kan arbeta med sig själv, t. ex. de delarna man inte uppskattar med sig själv och inte förstår. Man kan inte ändra sig själv, men det betyder inte att vi inte kan förändras. Mogna och ta klokare beslut. 

När jag gick runt och var kroniskt rädd, orolig, lätt irriterad och hade vanmaktskänslor så måste jag nu acceptera att jag inte var (och ibland fortfarande inte är) världens roligaste människa att vara runt.

Det bästa man kan göra är att stanna upp, verkligen titta på den där människan man tycker är "normal" och verkligen fråga sig "är det sådär jag vill vara". Ofta hittar vi mängder med fel på oss själva, och det är kanske även lätt att titta på andra och säga sådär vill jag inte vara. Men hitta nu någon som du verkligen vill vara som, och säg att de inte också har brister och egenskaper du inte vill ha.

I denna fråga känner jag mig väldigt vilsen. Bäst är självklart att ta kontakt med sin vårdcentral och få hjälp, men här följer lite information om både ångest och depression.

Ångest

Lånad text från 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Generaliserat_%C3%A5ngestsyndrom

Generaliserat ångestsyndrom (eller GAD efter engelskans General Anxiety Disorder) är en varaktig ångeststörning som kännetecknas av en generell och långvarig ångest, utan inslag av panikattacker. Dock är ångestnivån varierande.

Till skillnad från rädsla har inte ångestkällorna objektivt sett legitimitet för andra, rädslan är inte adekvat. Till skillnad från fobier är inte ångest knutet till en specifik situation eller annat stimuli.

Symtom

Symtomen på generaliserat ångestsyndom är samma som ångest, det vill säga känslor av rädsla, oro och nervositet utan att det är adekvat i situationen. De flesta av de drabbade upplever obehag i maggropen eller i bröstet, muskelspänningar, illamående, svettningar, yrsel, palpitationer och ibland darrningar. Rädslan brukar kretsa omkring oro för att misslyckas, ge koncentrationssvårigheter och motorisk oro, samt kan yttra sig isomatisering såsom spänningshuvudvärk.

Ångestnivån korrelerar ofta med graden av stress, varmed följer att generaliserat ångestsyndrom som regel uppträder hos människor som lever under kronisk stress och att symtomen varierar i svårighetsgrad och uttryck. Dock är ett ångesttillstånd mer långvarigt än en panikattack som varar någon minut. Vid generaliserat ångestsyndrom varar en ångestattack mellan några dagar till några månader.

Depression 

lånad text från 

http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/Depression/

Depression är en sjukdom som många drabbas av. Om du är deprimerad känner du dig ofta nedstämd och får ångest utan någon påtaglig orsak. En uttalad trötthet är vanligt, liksom problem med sömnen och minskad matlust. Hur en depression upplevs varierar väldigt mellan olika personer. 

Från början trodde jag alltid att jag varit deprimerad till och från sedan jag var liten. Pessimisten som inte kunde hitta meningen med något, känslan av att världen bara snurrade utan att jag kunde bestämma eller påverka nästan någonting.

 

Det var när kroppen började strejka rejält som jag var tvungen att söka upp läkarvård. 

 

Första gången jag upplevde ångest som jag trodde var enbart stress vaknade jag mitt i natten. Världen snurrade och jag kunde inte stå upp. Jag blev jätterädd började gråta och förstod inte vad som hände. På morgonen ringde jag vårdcentralen och fick tid samma dag. Jag var helt övertygad om att balanssinnet gått åt helvete, men de hittade ingenting och skickade hem mig. 

 

Andra gången yrseln kom tillbaka var några månader senare, jag hade vfu (verksamhetsförlagd utbildning) på en förskola utanför Borås och helt plötsligt bara slog det. Inte alls lika intensivt som första gången, men denna gången varade yrseln i tre veckor. Eftersom jag hade bestämt mig för att det var stress sökte jag inte läkarhjäp denna gången. 

 

I mitt tidigare inlägg (http://angestandme.blogg.se/2013/august/generaliserat-angestsyndrom-vad-ar-det.html) kan du läsa om generaliserat ångestsyndrom och hur vi är mycket känsligare för stress än andra människor. 

 

Vad hade jag för stress i mitt liv då? För att svara på det måste jag nog berätta om hela min uppväxt men det orkar varken du eller jag att läsa eller skriva. Viktigast att veta är att jag och resten av familjen levde under ständig skräck och hot från min pappa under de första 20 åren av mitt liv. Sedan flyttade jag hemifrån, började studera vid lärarhögskolan i Borås och blev sambo. Jag behövde helt plötsligt inte vara rädd längre, men rädslan och skräcken bodde kvar i mig, jag visste inte hur man levde på ett annat sätt. 

På något sätt tänkte jag att det kunde fungera, att pappa lätt mig vara bara jag kom och hälsade på då och då. Men när mamma och pappa skildes kändes det som att den föreställningen splittrades i 1000 bitar. Ville jag ens träffa honom nu när jag inte kände mig tvungen när mamma inte bodde där? Vad händer om jag inte gör det? 

 

Började må illa varje morgon och var helt övertygad om att jag skulle kräkas vilken sekund som helst, hade sura uppstöttningar under skoldagen och rapade konstant (det kändes förstås så iaf). 

 

Denna stressen påbörjade min resa med svår ångest och symtomen blev bara fler och värre. 

 

Vad vad dina första symtom? Kommentera gärna!

 

Informationen som följer har jag lånat från ÅSS hemsida.

 

www.angest.se - ÅSS (svenska ångestsyndrom sällskapet)

 

GENERALISERAT ÅNGESTSYNDROM

 

Symptom Studier pekar på att flera hundra tusen personer lider av det så kallade generaliserade ångestsyndromet (GAD). Den som lider av GAD har oftast inga särskilda fobier och drabbas i allmänhet inte heller av ångestattacker. Istället förekommer en fundamental oro över det mesta i livet. Generaliserad ångest resulterar i en överdriven ängslan och denna ängslan påverkar hela ens liv och uppfattning av verkligheten bortom all rimlighet. Oron och ängslan förbrukar stora mängder energi och präglas ofta av:

 

Överdriven rädsla och oro

Kroniskt beredskapsläge

Huvudvärk

Sömnsvårigheter

Irritabilitet

Koncentrationssvårigheter

Vanmaktskänsla

 

Den som lider av generaliserad ångest svarar också mindre på stressfaktorer, vilket beror på att kroppen redan är i fullt beredskapsläge. Ofta är också den drabbade själv medveten om att den ständiga oron är överdriven, men har ändå oerhört svårt att förhindra sina katastroftankar. Precis som vid social fobi söker många GAD-drabbade hjälp för fysiska symptom i första hand. Det gäller för läkare att vara uppmärksamma på den oro som döljer sig bakom huvudvärken, sömnsvårigheterna eller den ständiga irritabiliteten. Också människor som lider av GAD löper en ökad risk för depression och missbruk. Inte minst därför är det viktigt att du som är drabbad söker professionell hjälp.

 

Uppkomst

Generaliserad ångest startar ofta redan i tonårsåldern eller i början av vuxenlivet och drabbar ingen särskild grupp av människor i allmänhet. Generaliserat ångestsyndrom orsakas, precis som de andra ångeststörningarna, förmodligen också av en kombination av sårbarhet och stress. Kanske har den GAD-drabbade en ärftlig känslomässig känslighet som i kombination med yttre och inre stress utlöser den ständiga oron. Exakt hur stor del som orsakas av ärftlighet vet man inte riktigt men man tror att cirka 30 % är ärftliga faktorer och 70 % beror på påfrestningar och erfarenheter under livet.

 

Behandling

En form av terapi som visat sig vara relativt effektiv vid generaliserad ångest är kognitiv beteendeterapi. Patienten letar tillsammans med terapeuten fram sina mest typiska farhågor och tankegångar som leder till ångest. Sedan diskuterar terapeuten och patienten logiken i farhågorna med syfte att förändra tankebanorna. Målet med behandlingen är att lindra symptomen och att patienten ska lära sig bemästra situationer som är ångestväckande. Man kan själv som patient underlätta och förbättra behandlingen genom att lära sig känna igen de olika tecknen på ångest. Generaliserad ångest kan låta allvarligt och lite skrämmande, men de flesta känner sig ändå lättade av att få en diagnos. För många som lidit i tysthet i åratal känns ofta diagnosen som ett erkännande. För de patienter där spända muskler är ett stort problem kan så kallad progressiv avslappning hos en intresserad sjukgymnast hjälpa. Meditation eller andra metoder som kan minska muskelspänningen kan också med fördel prövas. Om du vill pröva läkemedelsbehandling av generaliserad ångest bör du diskutera med din läkare hur det kan göras. Det är viktigt att du hjälper läkaren att ställa en korrekt diagnos, genom att lämna uppriktiga och fullständiga uppgifter om din symptombild och om din livssituation i övrigt.

Att leva med ångest är krångligt och jobbigt.. Inte ens jag förstår mig själv alla gånger. Mina tankar känns inte alltid som mina egna och ibland är det jag säger inte alls det jag tänkte säga från början.

Summeringen känns som ett paket som ligger i medicinskåpet, för jag är inte tillräckligt sjuk för att få gå hos psykolog. Men tillräckligt för att äta medicin i resten av mitt liv.

Gick hos psykolog någon månad efter att jag hamnade i den värsta krisen jag vart med om men efter ett tag sa hon att jag var för frisk för att ta upp en plats.... I stora drag kom hon fram till att min uppväxt mer eller mindre vart ett trauma som format min överlevnadsstrategi och mitt beteende och nu när jag egentligen inte behöver dem längre fortsätter jag att ta beslut och överlever utifrån dem.

Men hur ändrar man 20 år av beteende och strategier?!?

Mycket har förändrats de senaste 5 åren när jag vart sjukskriven på 20 % större delen av min arbetstid, och nu när de inte sjukskriver mig längre valde jag själv att de pengarna jag förlorar på att ta tjänstledigt 20% var värt det för att jag håller mig friskare. Detta året har jag vart tjänstledig 10% och det känns fortfarande bra. Den lilla tiden jag fick ihop med psykologen gjorde faktiskt stor skillnad , inga mirakel det kan jag inte säga, men tillräckligt mycket för att det ska kännas som att jag går framåt.  

 

Alla som lever med ångest vet att det finns bra och dåliga dagar. I denna bloggen kommer jag försöka dela med mig av min historia och min tankar, mest för min egen skull. Men förhoppningsvis kan någon som lever med ångest känna igen sig och se en framtid för sig själv också.